måndag 5 oktober 2015

80%

Är ett jävla skämt. Mer tid till familjen? Johej. Knappast. Mer tid att utföra sysslor som egentligen borde delas? Ja. Jag lagar all mat, även på helgerna, när 80% inte gäller längre. Jag tvättar all tvätt, jag städar och plockar. Det enda som delas är disken, men även där, när jag diskar så diskar jag bort det mesta plus plockar bort återvinningen. Det gör ingen annan. Bara jag. Jag stressar hem från jobbet, där jag aldrig känner mig klar, till ett hem där jag aldrig blir klar heller. Där saker väller över, hopar sig. Var gör du då? Varje gång du ska utföra nån syssla så går halva tiden till att gnälla över förutsättningarna. Sen tar det 400 timmar att diska bort en disk och sen finns det ingen mer tid på denna jord att göra ngt annat. Jag diskar en disk på 20 minuter och medan du står och gormar över den obefintliga arbetsytan i köket som ska gör det möjligt för dig att städa öht har jag redan hunnit sätta på en tvätt, vikt en annan, plockat i vardagsrummet, hallen, sovrummet och fixat avloppet på toaletten. Jag försöker vänta ut dig, för gud vet att jag kan. Jag är ingen städare egentligen, jag kan leva i skit länge. Jag kan vada i skit och ändå prioritera paddan framför städning, men med dig så går det inte att göra så. För inte bara det att du inte gör ngt, gör saker ineffektivt, men du förväntar dig att man inte sitter still. Du klagar på mig hela jävla tiden. Jag är lat, jag är stökig, vårt hem är stökigt. När jag säger att städa då, så slänger du tomten i ansiktet på mig. Meeen jaaag hållller ju påååå på tomten! Duuuu bryr dit aaaaaldrig om tomten. Man bah, nej. Att städa på tomten och bära grus från en plats till en annan är inte lika viktigt som att ha rena kläder på kroppen eller mat i magen enligt mig. Jag gör alla måsten, du gör alla inte-måsten. Jag är less på det. Jag vill ha jämställdhet. Men samtidigt börjar jag ju mer och mer inse att jag aldrig kan få det. Inte med en man. Jag vet inte varför jag slåss för det egentligen, kanske för att det är så det ska vara, för att jag är en välutbildad kvinna med hög intelligens och inkomst och borde leva jämställt. Kanske för att jag skäms över det faktum att jag inte är jämställd. Det blir så viktigt för mig med rättvisa, för det borde ju vara rättvist i min värld. För i min perfekta värld så gör jag det rätt. Mitt liv ska vara rätt. Efter boken. Det är inte det. Det är inte ens i närheten. Så vad ska jag göra då? Ska jag förlika mig med att det aldrig går att få det jämställt, och acceptera min plats? Eller ska jag förlika mig med det och vägra min plats? Lägga mig på soffan och pilla mig i naveln och skita i disken och tvätten och så vidare? När du gnäller så slänger jag på mig hörlurarna och pekar med hela handen på dammsugaren och diskborsten?

Eller?

Ska jag kanske bara sluta vara ihop med män?

fredag 19 juni 2015

Kärlekskrank

Vi gjorde inte slut. För jag kunde plötsligt se bilden framför mig. Jag ensam i min lägenhet, du ensam i din. Du inte ensam i din. Du tillsammans med en annan kvinna i din. Med dina vackra händer runt hennes midja. Med dina vackra ord i hennes öra. Dina vackra läppar mot hennes kropp. Jag kan se dig med andra. Jag kan se dig älska en annan. Jag föreställer mig dig när du får det du vill ha av nån annan än mig. Du går vidare. Du är en sån person. Det är inte jag. Jag kan se mig själv sakna våra kvällar, våra diskussioner, vår närhet. Jag kan se mig själv sakna den utmaning du ger mig. Jag kan se mig själv sakna din kärlek, som är så påtaglig, så bokstavlig. Jag kan se mig själv dö utan din närvaro i min själ. Kanske låter det klyschigt. Kanske är det bara man-kvinna-beroendet. Patriarkatet som pratar och ger mig ångest. Äganderätten. Ingen annan ska få min man. Men du är inte min man. Du är min människa. Först och främst är du den människa som ger mig ro, den människa som jag vill omge mig med. Du är den jag föredrar, framför alla andra. Du är den som har hittat in i mitt innersta väsen. Du finns under min hud. Hur mycket jag än vill vara självständig och ensam så har du redan nästlat dina neuroner bland mina. Dina signalsubstanser är en del av mina.

Men jag är rädd. Efter det som nästan hände känner jag en press. Jag ser dig försvinna bortom horisonten flera gånger om dagen. Jag ser dig inte vilja vara min. Jag ser det för min inre syn och det ger mig en bitter ångest. Om vi lämnar varandra så vet jag att jag skulle sörja så hårt som jag aldrig sörjt förut. Rädslan ger mig ångest. Ska jag nu behöva anpassa mig för att du inte ska ta beslutet? Ska jag nu behöva behärska mig? Ska jag nu trippa på tå? Ställa upp? Eller är det lika mycket du som känner så? Känner du att du inte vågar bråka mer? Är du rädd för att förlora mig? Älskar du mig tillräckligt för att våga kämpa för oss?

Att älska en annan och leva nära en annan människa förändrar hjärnans och hjärtats fysik. Att bli lämnad utan den personen skapar en enorm abstinens, oavsett anledningen till uppbrott. Den andra kroppens frånvaro bränner på ens hud. Den andra röstens tystnad gör en döv. Du är en del av mina hjärnvindlingar som jag inte längre kan vara utan. Jag är utsatt och utelämnad. Du har mig och äger mig. Jag hoppas jag äger dig lika mycket.

måndag 15 juni 2015

Det kanske tar slut nu.

Jag vet inte. Idag sas orden. Efter ännu ett bråk. Där vi inte förstod varandra. Där jag återigen var egoistisk. När jag krävde rättvisa. När du krävde samförstånd och förståelse. Samarbete. När jag inte ville ge dig rätt, när du ville lyfta det till en abstrakt nivå. Igen. När jag inte längre stod ut med att höra dig berätta vem jag är och tänkte gå min väg, igen. När du sa att det var så jag gjorde och det var så det alltid blir, när allt blir svårt, att jag går min väg. När jag inte längre har några svar på våra frågor. Jag är en medgångspartner. Vi skulle ju vara the team. De oslagbara. Eftersom vi älskar varandra så. Eftersom vi blev vi mot alla odds. Eftersom vi tog oss igenom storm och eld. Eftersom du lämnade allt för mig. Vi skulle ju fixa det. Men det vill sig inte. Jag vill mig inte. Jag stretar emot med hela min själ. Jag jobbar emot, åt andra hållet. När du vill närma vill jag fjärma. Jag drar ut den tunna strängen så hårt jag kan, för att se den kanske brista. För att se och få bevisat för mig att inget håller. Inte ens du. Ingen kan älska mig villkorslöst. Jag skitar ner så mycket jag kan för att se hur länge vi klarar av att andas. Jag gräver alla gropar för att vi verkligen ska snava i. För att göra allt så svårt jag bara kan och se om du klarar av att nå fram till mig. Jag gör allt detta, för jag VET att inget håller. För jag vet att ingen orkar. För jag vet att allt tar slut. Inget går att lita på. Jag behöver dra det till sin spets. Behöver dansa den här dansen, för jag kan inget annat. Jag kan bara bli lämnad. Bli avhyst. Jag krossar din kärlek, och min egen, för jag vet att kärlek är en saga för god för att vara sann. Kärlek är ingenting. En flyktighet. Det går inte att bygga nåt varaktigt på den. Den väver inte tillräckligt staka trådar för att hålla oss trygga.

Jag önskar så att jag inte var sån. Jag önskar så att jag kunde ge mer av mig själv, sluta spjärna, släppa in. Men hur ska jag göra det? Jag har inga svar, inga lösningar att servera. Din kärlek räcker inte till för att jag ska slappna av och lita på att du finns där. Bevisligen går ju din gräns nånstans. Och så bordet det väl vara. Jag önskar jag var en annan. Jag önskar jag var enklare. Ibland står jag inte ut med mig själv.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill verkligen inte det. Det enda jag vill är att någon ska stanna även när alla trådar brustit. Att någon ska kämpa för mig. Det enda jag vill är att någon ska älska tillräckligt för att inte låta mig gå. Denna någon kanske inte blev du. Denna någon kanske inte finns.

Jag försöker föreställa mig livet utan dig nu. Jag kan inte det för i min värld är detta fortfarande bara ett skämt. Tråden har ännu inte brustit. Och även om jag vill dra tillbaka, bygga upp igen, så vet jag inte om jag klarar det för vi har ännu inte fallit tillräckligt hårt. Det har ännu inte blivit tillräckligt definitivt. Det finns fortfarande utrymme att sträcka linan lite lite lite till. Jag vet att min lek är allvarlig och farlig. För det finns ingen återvändo om det väl går sönder. Jag har ingen livlina, ingen vän jag kan ringa. Och nu hänger det bara på mig. För nu är det jag som går sönder.

Du var den jag valde, för du är speciell. Jag är ingen speciell. Jag är bara jordens undergång. En fucking princess of darkness.


tisdag 2 juni 2015

Ett mail från en vän

Ibland får man en käftsmäll. Idag var en sån dag. Jag fick ett mail av en vän som jag inte hann träffa i helgen när hon var i stan på genomresa. Hon är besviken på mig för att jag inte tog mig tid att träffa henne. För att jag inte stuvade om i min proppfulla kalender, som hon kallade det. Jag hade inte en aning om att hon var besviken på mig för detta. Nej jag hann inte träffa henne. Hann och hann, jag prioriterade bort det. Jag prioriterade bort det till förmån för min egen lathet och mina barn. En körig vecka och en ovilja att ta mig in till stan med barnen i släptåg för en fika. Det här ger mig såklart lite ångest för att jag inte värdesätter mina vänner mer. Men också lite irritation för att det så enkelt går att döma ngn som inte lever som en själv. Det är enkelt att anta att alla har samma möjligheter som en själv. Jag har själv varit likadan. Dömt andra som inte lyckas lika bra som jag, som inte har samma koll som jag. Minns att jag blev arg på en annan vän som inte kunder komma och hälsa på en helg för att hon hade så fullt sjå med att vara mamma till en liten bebis. Hur jag tyckte att hon krånglade till det för mycket och borde vara mer lättsam som jag. Hon blev ledsen. Så klart. Varför är vi så snabba att döma andra hela tiden? Varför kan vi inte bara försöka förstå? Eller bara acceptera om vi inte förstår?  Den här vännen, som är besviken på mig, har ofta velat tvinga på sina värderingar på mig. Jag borde inte amma, det är ojämställt, jag borde potträna min bebis, det börjar bli dags. Jag borde det och det. Hon verkar nånstans förakta mitt val av stad och liv. Jag är inte tillräckligt jämställd antagligen. Men alltså, vem är jämställd? Och sen, varför inte stötta istället för att ställa krav?

Jag önskar många saker osagda och ogjorda i mitt förflutna. Kanske borde jag valt annorlunda från första början. Men jag visste inte bättre då. Med facit i hand kan jag ångra saker, men när man är där man är så är det svårt att tjuvkika i facit. Livet funkar inte så. Jag hoppas att jag en dag kommer att kunna fokusera mer på mig själv och mina vänner. Jag hoppas att de vänner som är äkta stannar kvar, inte överger mig för att jag inte hinner med dem. Jag hoppas att det blir lättare att prioritera annorlunda framöver. Just nu är jag där jag är och måste få hjulet att snurra, vare sig jag vill eller inte.


onsdag 13 maj 2015

Har inte tid

Jag kom igång med bloggen när jag var sjuk. Då fanns tiden under en vecka. Nu snurrar det på. Ekorrhjulet. Och jag har ingen tid att blogga även om jag vill. Livet har sin stilla gång. Man kämpar på med det lilla. Man byter en blöja eller två, vabbar lite, jobbar lite. Under tiden funderar man lite. Jag har börjat skriva ner allt jag gör hemma, bara för att få en överblick. Kunna jämka, se vem som gör mer vem som gör mindre. Varför? För jag upplever en viss orättvisa. Inte i det att jag egentligen gör mer eller mindre, utan att det upplevs av min partner att jag gör mindre. Vilket jag inte upplever. Jag upplever snarare att jag gör mer, eller snarare, när jag väl gör något så gör jag det gundligare, vilket i sig innebär mer. Men jag vet inte. Jag orkar inte, glömmer att skriva ner allt jag gör. Orkar inte med den här ständiga kampen. Att jag känner mig angripen och måste försvara mig. Skapa statistik. I mitt hem. I min relation. Kan inte allt bara flyta på? Måste det vara ett jävla projekt hela tiden?

Jag var på en resa med mitt jobb. Diskussioner visade att man hade kollat upp mig innan jag började. Några hade läst min gamla blogg. Uppfattningen om mig var alltså redan satt. O couldn´t care less. Jag står för alla mina åsikter. Och lär mig gärna mer om andras. Det verkar dock inte vara nåt problem, mer intressant kanske, för dem som kollat upp. Jag är ju omgiven av liberala män i mitt yrkesliv. Intressant val av yrke kan jag ju tycka så här i efterhand. Men jag trivs med det jag gör. Det gör jag. Jag gillar mitt jobb. Och oftast människorna där också. Jag har egentligen inte så mycket mer att berätta. Har inte samlat mina tankar tillräckligt för att skriva nåt som flyter och har poänger. Mest bara en kära-dagbok-grej idag. Kanske mer en annan gång. Jag inser nu att bloggande är nåt som inte funkar för mig i mitt liv just nu. Det blir inte av.

På återseende förhoppningsvis.

torsdag 16 april 2015

Att vara smal

I hela mitt liv har jag varit smal. Eller hela och hela. Ungdomen och fram till första barnet -> smal som en sticka. Efter första barnet -> lite mjukare. Efter andra barnet -> ännu lite fluffigare. Nu går jag runt med en liten magpuff som inte går bort av sig själv och en något bredare röv. Och jag passar inte i mina gamla kläder så värst. En hel garderob fylld med smal-kläder för mellan varianten av mig. Men jag är fortfarande smal. Tänkte först att jag skulle träna för att bli som förut. Men numer känner jag att fuckit. Jag vill inte ens bli smalare. Förut fick jag ångest och panik när jag läste bloggar eller reportage om tränande folk som skulle få platt mage till sommaren. Nyss läste jag en blogg av en som är besatt av att få en fit kropp och jag tycker bara synd om henne. Orka den där jävla jäktigheten, den där ångesten. Nejförfan. Jag tar mig en bärs, sätter mig på arselet och njuter av det lilla fluff jag har. Tänker att om jag börjar träna så försvinner ju det där som fyller ut min "nya" fina garderob. Känns så jäkla skönt att slippa stressen. Jag behöver inte vara fit. Jag kan vara som jag är och vara glad och snygg ändå. Jag tackar min feminism för detta. Tack tack.

När ska känslan av misslyckande försvinna?

Jag bär på en känsla att jag är en bluff. I mitt yrkesliv, i mitt privatliv. Tänker att snart! Snart kommer de på mig! Snart märker de alla att jag egentligen inte kan ett skit. Att jag är en nobody, en fuckup, en inkompetent jävel som är på fel plats. Som egentligen borde gömma mig bakom en sten och inte bevista arenor för mer kompetenta människor. Vad ska dom med mig till då? Om de kommer på att jag är en bluff? Och var ska jag ta vägen? Hur ska jag försörja mig? Jag lever på bluffen. Klamrar mig fast. Men nåt måste de ju se i mig, tänker jag, eftersom jag ännu inte har blivit avsatt...

Vi missförstår varandra...

Jag missförstår dig och det är mitt fel. Du missförstår mig, och se på fan, det är också mitt fel!

lördag 11 april 2015

Uppoffringar

Jag satte in en kopparspiral för ett par veckor sen. Nu har jag haft mens i över en vecka som vägrar ta slut. Jag är dränerad på blod. Men vad gör man inte för det här gemensamma som ska utövas i en kärleksrelation? Om än mycket sällan... Min sambo kommenterade: "Intressant att du inte ens ifrågasatte det här, du kunde ju ha krävt att jag använder kondom..." Ja. Det kunde jag ju så klart. Men så tänkte jag inte. Jag tänkte att det är mitt ansvar att ta hand om din säd i min kropp på rätt sätt. Att skydda mig/oss från fler graviditeter. Mitt ansvar. Varför? Varför är det mitt ansvar? Så nu sitter jag här och förblöder. Borde ha krävt kondom. Fattar inte att de här normerna är så jävla svåra att göra sig av med...

Semester

Jag har haft semester. Detta innebar en kortare resa och radioskugga. Jag hinner inte blogga så mycket som jag skulle önska. Tiden räcker lixom inte till med barn och jobb och man och hus. Jag har fastnat i det här villaidyllträsket, tvåsamhetens högborg. Jag brukar strosa i villaområdet och titta mig omkring och fundera. Alla husen står på rad och i husen bor förmodligen en mamma, en pappa och 2,5 barn. I alla husen. Jag brukar fundera på hur de har det i relationen, i familjen. Vad bråkar de om, kanske pågår missbruk, misshandel, elände bakom de där mysiga väggarna. Kanske är det helt vanliga familjer utan nån som helst misshandel. Där pappan jobbar som nån kontorsnisse och mamman kanske likaså. Barnen är välartade och blonda. Jag brukar titta in i deras fönster. Ibland får jag syn på folket därinne. Undrar hur de träffades, vad de pratar om på vardagarna? Om de pussas i köket eller om de knullar minst 4 ggr i veckan? Är de lyckliga?

Själv är jag fast. I det här träsket som är tvåsamhet och familj. Jag märker att jag inte passar in. Jag platsar inte i villaidyllen. Jag gillar inte att äga hus och jag gillar inte att leka mamma pappa barn. För det är precis så det känns, att jag leker. Lajvar lixom. För det är inte jag. Jag är oengagerad, säger min sambo. Jag är oorganiserad och ointresserad av att vara ett team. Ja. Det kanske jag är. Jag fixar inte den här leken. Kär-leken. Ibland står jag inte ut. Då är det nära att jag på sekunden packar min väska och springer ut i panik. Men nåt håller mig ändå kvar. Normen, att det är så här det ska vara. Kämpa på, det kommer att gå över, du kommer att komma in i det. Försöker bestämma mig för att älska, försöka. Det funkar i några dagar tills nästa kravställning kommer.

Jag tror inte män vill ha jämlika kvinnor. Jag tror inte de vill ha självständiga, starka kvinnor. De vill inte ha lata och bekväma kvinnor. För då får de plötsligt en man. Och de vill inte leva med en man, de vill ha tjejer. Tjej-tjejer, som sköter det som tjejer ska sköta. Som fixar hemma och donar och projektleder allt. Och suger av dem regelbundet. Det är klart att alla killar vill ha den kvinnan.

JAG KAN INTE VARA DEN KVINNAN! *skriker hysteriskt*
(min sambo har svårt att smälta detta)

måndag 30 mars 2015

Avund

Förut, alltså ett år sen eller så, kunde jag ofta sitta på bussen/tåget och titta alla dessa heterosexuella par som gullade med varandra. Jag såg på dem med avund. Jag avundades deras "otvungna" kärlek. Avundades för att jag själv kände mig totalt okapabel till den. Kärleken. Jag tänkte att de, de har säkert inga problem med kärleken och sexlivet. Jag däremot, jag kan inte älska. Det är nåt fel på mig. Jag kan inte älska för jag vill inte ha sex med den jag älskar och jag orkar inte alltid kramas och hålla på och jag gillar inte komplimager och jag fixar inte det där med att ge mig hän. Jag kände mig alltid så misslyckad. Undrade hur andra gjorde för att få det att funka. Tänkte att alla dessa tjejer som klängde på sina killar, måste vara våta i trosan för jämnan. De verkade alltid så kära i sina killar, medan jag, jag var sådär lagom kär. Lite så där, "på mitt sätt eller inget sätt". Längtade efter ensamhet, frihet. Jag har grämt mig så mycket över denna min dalande sexlust genom åren. Kanske vet jag inte vad kärlek är? Jag har problem med sexlusten till andra människor. Den är nyckfull och sömnig. Den är inte där när jag behöver den och den är där när jag som minst behöver den, när ingen annan än jag själv kan ta emot den. Det har ställt ill det i relationer med män. De lever ju efter ekvationen förhållande = obegränsad tillgång till sex. Och trots att jag så väl känner till detta förhållande, så envisas jag att ingå relationer med män. Jag lever på nån förhoppning om att jag bara ska träffa den rätte mannen, då kommer jag att vilja ligga hela tiden. Och det vill jag ju också, till en början...

Det var efter den senaste fadäsen med det så kallade sexlivet som jag började läsa om det här. Jag halkade in på diverse forum där män spillde ut sin frustration över fruar som inte har nån lust och hur mycket som hänger på detta. De var ledsna och kämpande och frustreade och gjorde allt i sin makt för att få sina kvinnor att ha mer lust. Och då plötsligt slog det mig, varför är detta så vanligt och varför i all sin dar måste dessa kvinnors "problem" lösas? Är det ens ett problem? En relation handlar om att ge och ta. Och jag har ju kidnappat intimiteten när jag ständigt och jämt avvisar den andre. Jag har tagit makten, heter det. Och jag säger, bull.fucking.shit. Det är du som har tagit makten, det är du som har tolkat det här som att sex är en rättighet du har. Det är du som tror att din sexlust är det normala och nån sorts jävla måttstock. Det är det inte. Min lust är kanske att inte ha lust, har du tänkt på det? Att ge till mig kanske handlar om att acceptera, inte tjata och lämna mig ifred? Varför skulle jag vara mer onormal än dig? När ämnet senare togs upp av mina favorit-feminist-bloggare var det som om självaste Gudinnan hört min bön. Äntligen fick jag bekräftelse och styrka att sluta skuldbelägga mig själv, att sluta tråna efter det där som andra par verkade ha. Äntligen fick jag nån på min sida som sa att det är ok att vara som du är.

Som jag skrev förut, så gillar jag ju egetntligen gemensamt sex. Men jag gillar inte sex som en vardaglig övning, nåt som måste göras, bara för att det ska vara så. Jag gillar inte när det ska gå fort. När det blir som allt annat i det här jälva ekorrhjulet, som snabbmakaroner och köttbullar, äckligt men ätbart, bara för att man måste få nåt i magen. Och lägg pressen på det så är den puts väck, min "krångliga" lust. Jag är som ett jälva dragspel, man måste trycka på rätt knappar för att det ska spelas en melodi, har jag fått höra. Och ja, jag kanske är det. Eller så är det du som är ovillig att ens försöka hitta en endaste knapp. Min kropp är inte en jävla rättighet, det är inte en jävla onani-manick du kan ta till för att tömma dina testicklar. Saknar du närhet och kickar, ja men det går att vara nära på så många sätt. Och vill du locka fram nåt i mig så backa för fan. Låt mig få tid att själv ta initiativ.

Trots mitt tidigare "hyllningsinlägg" till de bra männen så är just denna aspekten av sex nåt som män aldrig kan bli bra på. De kan inte förstå det här. Och jag börjar ledsna. Jag har börjat ställa hårda krav och resa höga murar. Kräva millimeterrrättvisa. Inget sex om inte jag är på och njuter helhjärtat av det. Och nej, jag njuter inte av köttbullesex. Jag vill ha fucking oxfile om det ska bli nåt. Det är svårt för en man att ta. Men jag bryr mig inte. Håller det inte så håller det inte. Och faller det på en sån sak som sexet, ja då var grunden jävligt svag från början och då är det ändå inget att ha. Det är inte direkt så att jag BEHÖVER en man eller så.

söndag 29 mars 2015

Bandit - vi spelar vad vi vill

Det finns en radiokanal. Bandit Rock heter den. Det är den manliga kanalen. Deras slogan är "vi spelar vad vi vill". Jag gissar att deras touch är att de minsann inte anpassar sig till PK-Sveriges "vänsterfeministiska agenda". Denna kanal har bara män som programledare. Män som spelar vad de vill och säger vad de vill. Jag kan säga att jag avskyr den kanalen. Vilket är jävligt synd för rock är en favoritgenre för mig. En gång satt jag i bilen och hade Bandit på. Där var en man som pratade, så klart. Jag kom in mitt i nåt program. Denne man skulle just till att svara på ett lyssnarmejl han fått där nån hade ifrågasatt hans tidigare uttalande där han kallat vissa kvinnor för "groggluder". Han svarade på kritiken genom att säga att han inte bara går omkring och kallar folk så utan att han pratade om kvinnor, som både han och hans vänner hade erfarenheten av, som låter killar bjuda på drinkar och när pengarna/bjudandet tar slut drar de. Detta beteende är förkastligt tyckte han. Dessa kvinnor, ansåg han, ÄR simpla "groggluder". Jag undrar vad han tycker dessa kvinnor ska göra istället för att dra? Förmodligen att dessa kvinnor ska ställa upp på lite rajraj under kjolen.

Jag skulle vilja ställa en fråga till den här radioprataren vad han kallar män som köper drinkarna åt dessa kvinnor? Grogg-torskar? För det är ju det de är! De köper drinkar för de hoppas på att få lite fitta i utbyte. De försöker alltså köpa sex med sprit. Rena och skära groggtorskar. Och att sälja sex är inte olagligt. Att köpa sex däremot är precis det.

När jag var tonåring kallades jag ibland för plåtluder. Detta baserat på att jag och mina vänner ibland hängde med äldre killar som hade bil som vi kunde åka runt och dricka öl med. Detta "intresse" föranledde förstås att jag och mina vänner blev plåtluder. Killarna kallades inte plåt-torskar. Men hade jag fått åka tillbaka till min tonårstid nu så hade jag förmodligen föreslagit denna epitet på killarna vi hängde med, till de som kallade oss så.


Det ringde en försäljare en gång...

En dag ringer telefonen. Jag svarar. En kvinna i andra ändan, på bruten engelska, som påstår att de gör en undersökning om skandinaviska kvinnors hudvårdsvanor. Hon vill ställa några frågor. Låt gå. Hon börjar fråga om min hudvårdsrutin. Jag säger att jag inte har någon. Hon, i falsett, va? Men du måste väl använda nån hudvårdsprodukt? Nej, säger jag. Hon, ännu mer falsett, va? Inte ens hudkräm? Nja, ibland, oftast under vintern när huden blir sådär torr. Hon, ifrågasättande, du kan inte mena allvar att du inte tar hand om din hur? Alla kvinnor måste ta hand om sin hud! Jag börjar bli irriterad. Nej det måste vi inte. Och jag vill inte vara med i den här undersökningen längre! Men men jag har ett par frågor till.. Nej! Jag vill inte vara med. Tack för mig. Klick.

Eh. Ja. Vad säger man lixom?

Så här i efterhand känner jag att jag borde fortsatt att prata med henne, ifrågasätta lite till, berätta för henne att jag som "skandinavisk" kvinna har ingen behållning i att "ta hand om min hud" och att alla kvinnor inte alls behöver göra det. Varför ska vi göra det? Kanske frågat om hon inte ska ställa lite frågor till min skandinaviska man om hans hudvårdsrutin? Hade ju varit sjukt kul att höra reaktionerna. Jag tror hon hade tappat rösten av all falsett hon gick upp i...

En bra man

Finns han? Finns det "bra män"? Vad är en bra man? Jag vill gärna tro det. Jag vill så gärna tro på mänskligheten, ibland. När jag tittar på mina barn, specifikt min lilla son. Jag vill tro att framtiden har nåt bra åt oss. Men det är klart jag tappar hoppet titt som tätt. När jag ser och hör om all den jävla skit som män runtom i världen ställer till med. Jag blir så arg och frustrerad när jag gång på gång inser att det värsta som finns i denna värld är det som mestadels män gör mot andra. Jag berättade för min dotter häromdagen när vi pratade mobbing, och hon blåögt sa till mig att "vuxna gör väl aldrig fel?" att det joho du, det finns så hemska vuxna därute så du kan inte ens ana. Jag sa att vuxna är så många miljoner gånger värre än barn. Inget av det ett barn kan tänkas göra "fel" kan ens i närheten mäta sig med det vuxna kan göra. Hon tittade förvånat på mig med sina kloka ögon. Vuxna är alltid värst. Vuxna har makt. Vuxna förtrycker, slår, torterar, dödar. Vuxna män. De sista 2 meningarna sa jag inte, men tänkte. I sinom tid kommer jag att varna henne för män. Men hon är för liten för det än så länge. För liten för att förstå vidden av omständigheterna.

Men visst borde de finnas? De goda männen?

Ja. Jag vill tro det. Jag har träffat på 3 i min direkta närhet (pojkvänner) och ett par i min indirekta.

Så vad konstituerar en bra man? Ja, säg det. Kanske är det viljan att lyssna och förstå? Empatin? Ställningstagandet emot det manliga brottet mot mänskligheten? Lyhördhet och en vilja att jobba för en förbättring, både i stort och i det lilla? Intresset för feminismen? Ingen av de män jag pratar om är perfekta, långt ifrån. De är miljöskadade precis som jag, men empatin finns där, det finns en vilja att motarbeta det som felar, i sig själv och runtomkring. Engagerade pappor som hyser en genuin kärlek till sina barn, som pratar med sina barn, tar hand om dem, resonerar kring föräldraskap, plågas av samma dåliga samvete och otillräcklighet som jag... När jag ser dem som människor, som är lika skadade av patriarkatet som jag själv, när jag ser bräckligheten i deras ögon. Män som bryr sig om min tillfredsställelse, min lycka, mitt väl och ve. Män som blir ledsna om de råkar göra mig ledsen. Män som förstår vad de gör för fel, som backar, tystnar och inte tar tolkningsföreträde. Visst finns de. De är bara sjukt sällsynta och hörs och syns sällan. De kämpar på med livet precis som alla andra, de hatar inte kvinnor och "älskar" inte kvinnor, så som mansgrisar säger att de gör. De försöker se kvinnor som människor. Nej, självklart är de inte perfekta. De är fortfarande vinnarna i maktspelet. De är överordnade, de är män, på så många sätt. Men när jag ser en potential, en vilja till förändring och ifrågasättande av sin egen roll och sitt eget privilegium, då lyckas jag se en människa. Då tänker jag på honom som en "bra man".

Jag har haft två längre förhållanden, båda dessa har genererat barn. Båda dessa män har delat på föräldraledigheten med mig 50/50. Jag cashade in rätt mycket jämställdhetsbonus med det andra barnet. Båda dessa var/är engagerade pappor. Och engagerade partners (den andra mer än den första). Båda dessa har varit ödmjuka, inkännande, intresserade. Man nr 1 läste till exempel på hur man har gemensamt sex med kvinnor, när jag med min skadade syn på sex vägrade prata om det. Han läste på och fixade det som behövde fixas. Han har också efter separationen gjort allt, precis som jag, för att vi ska fortsätta ha en bra relation för vårt barns skull. Han är en av mina bästa vänner idag. Man nr 3, eller nr 1 i ordningen för mig, var den som gav mig min första orgasm (under gemensamt sex alltså). Han brydde sig om min tillfredsställelse och ifrågasatte min korrupta syn på sex, där jag såg min sexualitet som nåt äckligt och fel och bara gjorde det som förväntas av en kvinna. Jag lämnade tyvärr den killen i slutändan och gick tillbaka till svinet som förstörde hela mitt tonår. Det svinet som sårade mig gång på gång, som aldrig brydde sig om mig, utan såg mig som den här desperata älskande trånande saken som man kunde stoppa in den i när helst man behagade. Han var ingen bra man. Han var en gris. Och jag hatar honom för allt han fuckade upp hos mig (jag berättar om honom en annan dag).  Dessa tre "bra" män är de som har gjort att jag fortfarande inte har gett upp hoppet. Att jag fortfarande praktiserar heterosexualitet. Men ju äldre jag blir, ju mer påläst och envis jag blir, ju starkare mitt skydd blir, desto mer förstår jag hur svårt heterosexualitet är, även med en bra man. För i grund och botten så är de ändå män. Med allt vad det innebär.

Så. Finns det bra män? Jag tror det, men med tanke på utvecklingen idag är frågan om de är på utdöende...

lördag 28 mars 2015

Min feministiska resa

är mer eller mindre en klassiker. Jag öppnade boken "Under det rosa täcket" när jag var i 20års åldern och efter det blev livet sig aldrig likt. Det började med att jag såg orättvisor precis överallt. Kunde aldrig hålla käften. Min dåvarande kille började tycka jag var lite obekväm. Jag gormade och bråkade med alla. Ute på krogen la jag mig i främmande mäns diskussioner när jag hörde dem tala nedsättande om kvinnor. Jag gormade på min killes vänner, när jag tittade på teve, när jag läste tidningar. Hela tiden. Folk blev så less på mig. Men det var en period som behövdes. Det var lixom den första stormen. Den la sig förstås. Jag började med att klassiskt ifrågasätta kvinnan. Tyckte att det var kvinnors ansvar att kämpa för sig själva. Tyckte att alla borde inse att de är förtryckta och hånade dem som inte insåg "sitt eget bästa" så att säga. Själv klippte jag håret, började på en mansdominerad utbildning och gav mig fan på att överbevisa alla normer. Kvinnor kan! Det var min paroll. De som inte kunde, de var offer. Jag var inte offer. Och! Jag var noga med att påpeka att jag var feminist, OCH snygg. Som om det var det viktigaste... 

Nästa fas var den liberal-inspirerade synen. Jag blev lite småborgerlig när jag började jobba inom min mansdominerade bransch. Hade svårt att förlika mig med att vara vänsterorienterad och samtidigt tillhöra medelklassen, lyfta en hög lön. Jag tyckte det var hyckleri. Jag började också ifrågasätta feminismen. Läste Petras Porr, horor och feminister och gick igång på det hon skrev. Feminismen blev plötsligt för trång. Jag började en kamp mot den inom mig själv. Ifrågasatte idén. Började propagera för förkastliga saker. Hyllade bitvis hemmafruidealet, kanske mest för att jag egentligen ifrågasatte arbetslinjen mer än själva feminismen. Sen lugnade jag ner mig även där. Jag började läsa lite bloggar, bla LD, och jag störde mig så enormt på henne först. Men inom mig fanns övertygelsen ändå alltid där. Jag hade en dotter och jobbade hårt för att stärka henne, genusuppfostran, kläder och hela den grejen. Men fortfarande byggde min övertygelse på idén om att det är var kvinnor som skulle ändra sig. Bli mer som män. Sakta men säkert började ett ljus gå upp för mig. MÄN. Lägg skulden där den hör hemma för fasen. Varför hade jag inte tänkt på det förut? Varför ifrågasatte jag kvinnan men inte mannen? Numer känns min feminism stark och och solid. Som min ryggmärg. Jag orkar inte förklara för folk längre. Jag ber dem läsa på. Som jag har läst på. Jag orkar inte längre föra ändlösa meningslösa diskussioner med män, utan väljer att diskutera med kvinnor. Nu vet jag att kvinnorna är de som måste föra kampen, och de som har rätt att tolka sin situation, men att det inte är kvinnors ansvar, det som vi utsätts för. Det är inte vi som hittat på det här. Och jag har hittat tillbaka till min mer solidariska, vänsterorienterade politiska hållning. Och nu känner jag mig lugn. Tillfreds. Jag behöver inte längre slösa tid och energi på folk som ändå inte vill veta. Jag kan lägga energin där det behövs och skulden där den hör hemma. 

Och jag har feminismen att tacka för allt som är jag.

Om smink, fina kläder och ett fantastiskt barn

Min dotter står i dörröppningen till toaletten när jag lägger på maskara för en gångs skull och säger "Mamma ska du på fest eller"? Hon är så ovan att se mig sminka mig så hon blir förvånad. Och det ger mig en enorm tillfredsställelse. Mitt mål är att bry mig så lite om mitt utseende som möjligt, särskilt inför min dotter. Jag sminkar mig aldrig till vardags, pratar aldrig om utseende, om att vara fin och snygg och vi äger ingen våg. Men kläder älskar jag. Min och hennes, och sonens, garderober är överfulla. Jag gillar intressanta stilar som uttrycker mer än bara "vara snygg". Kläder är mer en konstform för mig. Mindre nu än förr, men ja, jag gillar särskilt att klä mig fin när jag ska på fest. Inte fin som i korta urringade klänningar, utan mer fin som i stylish. Och min lilla tjej ser alltid så förvånad ut när jag gör det. "Va fin du är, mamma", brukar hon säga. Och jag säger till henne att hon är snäll som säger så och att jag gillar att göra mig "fin" när jag ska på fest. Men annars är det inte så noga. Sen säger hon, du är alltid fin, mamma. Och jag svarar, du är en fantastisk person min lilla flicka, jag är så glad att jag har dig i mitt liv. Själv är hon en mästare på att klä sig som en liten clown och det är så härligt att se hur hon totalt skiter i om det inte matchar. Hon går på sin egen linje lixom. Hennes far tycker inte om hennes experimentlusta och säger alltid till mig i hemlighet att jag borde sluta köpa knasiga kläder till henne. Och jag brukar skratta och säga att det tänker jag aldrig sluta göra. När ska hon få leva ut sin kreativitet om inte nu? Hon kommer att få sin beskärda del av strömlinjeformning hon också.

Nu har vi ändå turen att ha äldre förebilder i vårt hem som gillar det här med punk och gröna hår, och jag ser ju hellre att min lilla unge kommer hem med grönt hår och nitbälten än rumpkorta shors och magtröja, när det beger sig, men man kan ju inte tvinga dem heller. Det bästa jag kan göra är att jobba hårt för att inte anpassa mig till mannens bild av hur en kvinna ska vara och se ut, för att inspirera och befästa i min dotter att alla duger precis som de är.

Hon är stark min lilla tjej och jag är så glad över att just hon rullade ur min livmoder och kom in i mitt liv. Denna fantastiska lilla varelse som är smartare än alla killar i hennes klass och som faktiskt skiter blanka fan i vad andra säger och gör. Än så länge. Jag hoppas hoppas hoppas att jag har sått starka frön i henne att alltid gå sin egen väg och alltid göra motstånd.
"När jag inte orkar med alla bråk och inte orkar leka så brukar jag säga att jag vill vara ifred och så går jag iväg för mig själv. Det är så skönt mamma. Jag orkar inte med alla bråk som tjejerna alltid har och killarna är så sjukt tråkiga. Jag orkar faktiskt inte alltid leka med alla och alla vill alltid leka med mig. Jag trivs bra själv". Modigt, vackert och ärligt. Ibland leker hon med en specifik pojke i klassen och det gör hon för att han "inte gillar att vara med killarna, han vill inte leka krig och spela fotboll, och det gör inte jag heller och han tjafsar inte som dom andra, så vi har jättekul tillsammans" säger hon. "Och dom andra barnen retar oss för att vi är ihop, men jag bryr mig inte". "Härom dagen var det en kille och en tjej från parallellklassen som retades och frågade om vi var ihop, men då svarade jag, -ni två då, ni hänger ju alltid tillsammans, är ni ihop eller?" BRA min unge. Bra sagt.


Debatter i sociala medier

En gång la jag mig i en debatt. Eller debatt och debatt, det blev en debatt när jag la mig i. En bekant, skrev nåt pro-SverigeDemokraterna. Jag svarade och sen var drevet igång. Det roliga var att den här personen, en kvinna, skrev kanske ett enda svar i stil med "alla är emot mig", den övriga debatten fördes av hör och häpna, hennes kille! Plötsligt så tog han, och jag, över tråden och debatterade. Inte mycket mer kan sägas om själva debatten i sig, mer än att jag egentligen borde ha länkat SD:s principprogram och avslutat det hela, om jag hade vetat att det fanns att tillgå. Men det intressanta i det hela var att, när jag och hennes kille väl hade agreed to disagree, så hoppar plötsligt en till kille in i tråden. En pojkvän till nån polare till trådstartaren. En liten snorunge på knappa 20 bast, och går på mig som ett ånglok. Det var så oerhört tydligt att han blev så otroligt provocerad av mig. Gissningsvis för att jag var kvinna och vågade stå på mig. Han gick på med härskartekniker och totala ifrågasättanden som saknade grund. Många var involverade, men tyst. Många likeade mina svar, men ingen gick emellan. Till slut var det faktiskt en manlig vän till mig som svarade till den här lilla pojkspolingen och frågade rakt ut om han var efterbliven. Den här debatten orsakade många hjärtsnörp för min känsliga person. Må vara att jag också var rätt dryg, men det var så intressant att se hur vissa män blir så oerhört provocerade av kvinnor som vägrar ge sig. Det skreks efter källor men inga källor accepterades då all media enl honom så att säga var vänstervriden och således inget att lita på. Hur som haver, de tjejer som var inblandade var trådstartaren med typ ett svar och så hennes polare, som egentligen bara gullade med trådstartaren och snäste åt mig att min mamma borde uppfostrat mig bättre. Rimligt eller hur? Var var alla kvinnorna? Varför orerade bara männen? Och alla som likeade mina svar (mest kvinnor), varför vågade de inte ge sig in i debatten? Jag kan iofs förstå varför, men finner det ändå så intressant att män så lätt "skrämmer" oss till tystnad.

Den här personen har efter det lagt upp flera pro-SD statusar, men jag har hållit käft. Och nu har jag unfriendat henne. Jag blev också tystad så att säga. Och jag kan ibland bli så jävla förbannad på mig själv på grund av den här tråden. Att jag låter mig skrämmas. Att jag är så jävla känslig för idiotiska kommentarer. Bara det här att jag inte vågar öppna kommentarsfältet fritt i bloggen. Jag önskar jag var en sån som kunde låta saker rinna av mig. Men jag kan inte. Jag tar åt mig av allt och grubblar i oändlighet över vad jag sa för fel, hur jag borde sagt osv.

Ett annat exempel är en person som är min plast-släkting, som alltid ska kommentera när jag yttrar nåt av politisk natur på facebook. Han är alltid där och ska sätta mig på plats. Med långa kommentarer som ibland inte ens har med ämnet att göra. Fina akademiska ord med lite innehåll, skrivna för att förvirra och härska. Varifrån kommer detta behov av att sätta kvinnor på plats? Må vara att han inte håller med, liberal som han är, men alltså, det här sättet att berätta för mig om hur det "faktiskt är". Särskilt när det kommer till feminism. Har du varit kvinna nån gång? Inte? Then shut the f* up.

Det har nu gått så långt att jag döljer mina mer politiska statusar från honom. Orkar bara inte.

Ytterligare ett kul exempel var en bekant till mig som ifrågasatte feminismen baserat på en lista där nån antifeminist hade klippt ihop lösryckta uttalanden som bla. Fanny och LD hade sagt. Hon undrade på vilket sätt dessa uttalanden kunde handla om jämställdhet och att hon, som feminist, aldrig kunde skriva under på att tex hennes egna gulliga pappa skulle vara en förtryckare. Jag svarade förstås att hon inte skulle basera sina åsikter på lösryckta citat som en kvinnohatare klippt ihop, och för att förstå dessa uttryck behövde hon vara insatt i den feministiska analysen. Jag förklarade även att alla behöver inte kalla sig feminister och att hon då förmodligen inte var feminist eftersom hon dels kackade på andra kvinnor, dels verkade helt oinsatt i den feministiska ideologin. Jag förklarade för henne att man absolut inte behöver vara en sämre kvinna bara för att man inte är feminist, utan har man andra förklaringsmodeller som man gillar bättre så kör på det. Nämnas bör att hon självklart var "för jämställdhet". Vi hade en sansad och trevlig diskussion där hon förstod min poäng och höll med mig om att hon kanske inte var feminist trots allt. BAM in hoppar en man och skriver nåt i stil med: "Här har vi beviset på hur dom är dom här jävla FI:arna. Dom är fascister, att jämföra med Sverigedemokraterna.." och så vidare. Sedan delade han mina inlägg till nån annan kvinnohatande man med tilläget "Det här borde du läsa XX, precis det jag alltid har sagt, feministerna är inte för jämställdhet de vill så mycket mer, de vill ta över" eller nåt ditåt. Jag svarade lugnt och sansat, luttrad från mina andra diskussioner i ämnet att hålla god ton, varför han öht la sig i och vad han öht baserade sina uttalanden på när jag förde en diskussion med min vän och vi var rörande överens? Han skämdes till lite och tog bort delningen av mina inlägg, men gick fortfarande på med härskartekniker där han pratade till mig i tredje person, med namn, för att lixom förlöjliga och håna mig och mina åsikter. Hur som haver så ställde sig både trådstartaren och hennes man direkt på min sida och avhyvlade den här karl efter noter och gav honom så att säga "minuspoäng" i den här debatten. Det kändes fint att få det stödet. Men så skrattretande och så intressant och så lustigt ändå, hela grejen. In kommer en man och ska sätta ner foten, slängandes halmgubbar och okunskap, utan att öht bli tillfrågad.

Vissa män alltså. Vilket skämt.

fredag 27 mars 2015

Mentorer

Jag har levt på nätet i många år. Bloggat, härjat, läst. Det har utvecklat mig. Särskilt den senaste tiden. Min analys har fördjupats nåt enormt. Och jag vill tacka vissa specifika personer för det:
Lady Dahmer
Fanny
och nu har jag hittat ytterligare en
NoBoyToy

Kloka smarta kvinnor som orkar föra kampen. Orkar stå där i barrikaderna när vi andra har fullt upp med våra ekorrhjul. Tänk om jag hade haft er när jag var ung?

Men alltså jag kan ju inte låta bli

Jag har lovat mig själv att aldrig aldrig mer kommentera politik på facebook. Men ändå sitter jag här och skriver. Hånar medelklassen. All denna uppståndelse kring skattehöjningarna. It fucking kills me. Övre medelklassen gråter som förorättade barn över att staten inte vill finansiera deras byggen och deras städhjälp. Och oj vi måste betala 50 spänn extra/månad för vår bensin. Så. synd. det. är. om. oss. Här sitter jag i min fina villa, dricker dyrt vin, kör stor bil, äter oxfile till söndagsmiddan och tycker synd om mig själv. MEN MÅNGA VITA JOBB KOMMER BLI SVARTA. Heter det. Varför? JO FÖR ATT DU ANLITAR SVARTJOBBARE. Om du vill ha vita jobb inom byggbranschen, betala vita arbeten. Pucko. Om du vill ha vit städhjälp, BETALA VIT STÄDHJÄLP. Eller städa själv istället för att utnyttja en annan KVINNA för att städa ditt skit. Alltså. Liberaler. När ska ni bli upprörda över alla kvinnojourer som går på knäna? När ska ni bli upprörda över alla arbetslösa som lever på existensminimum? När ska ni bli upprörda över de låga lönerna i kvinnodominerade yrken? När ska ni bli upprörda över de riktiga orättvisorna i samhället?  Jag väntar med spänning. Väntar och väntar. Men nej. Det enda som upprör är att vår socialdemokratiska regering försöker rädda vår välfärd och att en klok kvinna säger som det är om kvinnors situation i vissa länder. Att inte få exportera vapen till en diktatur är mer upprörande än de kvinnor och flickor som förtrycks i det landet. Som gifts bort som småbarn och som inte har nåt människovärde alls.

Tänk dig om det var din dotter som blev bortgift till en gammal äcklig gubbe? Tänk på det när du klagar på Margot eller gråter över att du ska behöva betala lite lite mer för att bygga om ditt jävla kök för 10 gången, bara för att det nu är inne med 50-tals-stil.

Jag är så arg.

Ja ni kan ju förstå när en kvinna är riktigt förkyld

Då sitter hon hemma och spottar ur sig text efter text på sin nya hemliga blogg. Jag är alltså sjuk. Hemma från jobbet tredje dagen. Sitter i min soffa och smuttar på en fet kopp kaffe ur min fina taika-mugg. Kaffet är bryggt i en Moccamaster som enligt mig gör det absolut godaste kaffet. Min sambo jobbar hemma, lagar lunch, hämtar vår son från förskolan. Den andra lilla har åkt till sin far. Sambons kids är hemma hos deras mor. Tystnaden är så kompakt, så befriande. Jag älskar den. Den här vardagstystnaden, som bara kan uppstå när man är hemma en tid man egentligen inte ska vara hemma. Jag är sådär lagom sjuk. Ni vet när man är ynkligt snorig och hostig men på bättringsvägen. Man mår bra men har den här härliga djupa hesa rösten och dom här fantastiska snorlobborna i näsan som inte går att svälja för de är så sega. Så det hörs alltså att jag är sjuk, jag är inte sjuk på låssas. Man sitter här i sina mjukiskläder, klassiskt ful enligt manlig definition. I sin trasiga kofta som man borde ha slängt för länge sen men inte kunnat, för den är så skön och används jämt. Och mannen som ska iväg ut med en vän ikväll för man gav honom idén för en vecka sen, att han borde gå ut och träffa folk. Själv har man en helkväll med sig själv att se fram emot. Eller själv och själv, en liten son också förstås, men han är bara gosig. Han lägger sig vid 8-tiden så kvällen är typ ens egen.

Så vad ska jag göra med denna ensamtid tro? Kanske kolla senaste avsnitten av Girls? Läsa mer bloggar, skriva fler inlägg? Kanske kolla på porr och masturbera? HAHA. Porr. Om det vore så väl. Masturbera är iofs ingen omöjlighet. Nåväl. Jag vill förtydliga detta med kommentarerna. Jag kanske låter lite tuff och hård i min beskrivning, men alltså på riktigt. Jag har haft så många bloggar och jag har haft så många diskussioner på nätet och jag fixar inte det hat som ofta frodas här. Jag vill inte få hjärtklappning varje gång jag ska logga in på min blogg för att det kanske kan finnas kommentarer som gör mig illa. Jag är väldigt känslig för sånt. Jag får ont i magen och tappar all lust till allt. Jag förlorar också på det såklart. Det blir svårare för fina människor att kommentera, såklart. Men jag får ta det. Jag är inte tillräckligt luttrad helt enkelt.

Så. Jag är alltså sjuk. Tyck synd om mig.

Mer om föräldraskap och kärnfamilj

Min förebild Fanny skriver om något liknande:

http://www.arsinoe.se/att-vara-en-bra-foralder/

Familjefundament

Jag efterlyser nya idéer kring familjebildning. Jag är trött på kärnfamiljsidealet. Mamma pappa barn. Vem kom på det här egentligen? MÄN? Är det ännu ett sätt att tillskansa sig kvinnor och göra anspråk på fri tillgång till sex? Jag tänker att män, som inte kan "reproducera" sig utan en kvinna, behöver binda upp en kvinna för att känna sig meningsfull. Han behöver nån slags garanti på att avkomman han producerar är hans. Bam! In kommer "familjen". Den heliga treenigheten. Vad är annars syftet med att isolera människor i små sammanslutningar där det varken finns tid eller ork för att fritt utveckla sin person? Hur är det tänkt att mamma pappa barn ska orka leva fullgoda rika liv när familjen fjärmar sig från all annan gemenskap? Man ska finna allt man behöver i detta lilla miniland, där ingen annan hjälp finns att få. Man ska ha så fullt upp med ekorrhjulet att det inte får hinnas med interaktioner som eventuellt skulle kunna riskera uppbrott, ifrågasättande, frihet att välja annat umgänge. Och vilken svag grund det är egentligen, att bygga ett fundament för barn att växa upp i, baserat på flyktig sexuell attraktion mellan två, ofta ojämställda människor? Alla har vi ju hört talas om det enorma problemet heterosexuella par (läs män) har med sexlusten. När den försvinner anses ju förhållandet sakna legitimitet. Och då kommer separationen, som blir mer eller mindre ful, där barnen alltid hamnar emellan. Och i många fall en ekonomisk förlust för kvinnan, som då kommer behöva ta ansvar för barnen, ofta själv, med en ekonomi som tagit stryk av att hon varit den som tagit det största ansvaret i hemmet.

Vi tar avstånd från våra äldre, våra familjer och vänner. Alla sitter vi i våra små bubblor där ingen annan har insyn. Där frodas i värsta fall missbruk, övergrepp, misshandel. Och barnen som inte har några rättigheter till sitt eget liv, får finna sig i det. För vem ska hjälpa till? Ingen annan har tid. Mod. Ork. För alla andra sitter också fast i sina ekorrhjul..

Och det här är idealet. Hela samhället är byggt på detta. Den ekonomiska och politiska landskapet är anpassat till detta. Hur vore det om samhället tog ansvar för sina framtida medborgare genom att främja en mer stabil grund för dem att växa upp på? Hur vore det om det presenterades och underlättades för alternativa sätt att bilda familj? Ensamhushåll? Särboende? Kollektivt ansvar? Starkare rättigheter för barn? Stöd till kvinnor, som ju generellt har sämre ekonomi än män? Samhällsplanering, propaganda, ekonomiska instrument, det finns så mycket man kan göra, om man bara är villig att tänka utanför boxen. Varför inte förvisa den romantiska kärleken till den plats där den hör hemma? Kärlek vill kanske alla människor ha. Men sexuell attraktion och förhållanden som bygger på den borde tillåtas ligga utanför ramen för familjebildningen. Finnas där som en krydda snarare än en bas. För hur stabil är den egentligen? Inte stabilare än sin allra svagaste länk, sexualiteten.

Mer om kvinnans sexuella frigörelse

Jag funderar mycket på det här med Den Nya Tidens syn på sex. I synnerhet kvinnors numer socialt accepterade sexuella utlevelse. Överallt blir vi matade med den här idén om att vi kvinnor ska ta för oss. Ligga runt. Ha sex på våra villkor. Men ingenstans innebär detta att vi verkligen ska ha sex på våra riktiga villkor. Det antas helt enkelt att kvinnor lever ut sin sexualitet genom att ligga runt med random män. Alltså, jag förstår verkligen inte varifrån denna bilden av kvinnlig sexualitet kommer? Fortfarande är det så att majoriteten av de heterosexuellt aktiva kvinnorna inte får orgasm genom penetration. Fortfarande är det så att många kvinnor inte får orgasm alls i heterosexuella möten. Eller förhandlar bort sin orgasm med inställningen att det inte är så jäkla viktigt. Jag menar, hur stor är njutningen/utdelningen av denna "nya" frihet? Nu skulle många kvinnor hävda att de visst gillar penetrerande sex och njuter massor av män i sina kroppar eller på annat sätt njuter av män, men alltså på riktigt, om vi gräver djupt inom oss själva, tycker vi att heterosex med random okänd man verkligen är så jäkla gött? Jag kan förstå om man lever i en relation med en man som är lyhörd, kan sin kvinna och kan ge henne det hon behöver, då finns ju njutningen där. Men hur kan man anta att alla män därute som finns på marknaden bara per automatik kan ge en kvinna det hon vill ha? Ofta är det ju så med sex att det krävs en viss tid, en viss personkännedom, för att det ska bli bra för en kvinna. En man njuter alltid, det kan jag nog med säkerhet säga, av en i hans ögon vacker kvinna som han får penetrera. Men en kvinnlig sexualitet är ju annorlunda? Övning ger färdighet kanske nån vill säga, men jag undrar, VARFÖR övning? För en man blir ju sex ofta bra utan "övning". En man får oftast orgasm genom regelrätt samlag. Han behöver inte öva, lida, testa och utforska. Han trycker in den och bam! Orgasmen finns där. Vi kvinnor ska däremot inte förvänta oss nån självklar tillfredsställelse med en gång. Får vi det har vi tur, men annars är det ju bara att träna, leta vidare. Nej varför ska man lägga tid på det? Kanske vore det bättre att ärligt och rakt, innan man går hem tillsammans, fråga: Vet du hur man smeker klitoris? Jag vill ha det så här, kan du ge mig det? Isåfall kör vi. Men inte ens det kan ju garantera nån utväxling.

Nåväl. Jag har iallafall aldrig upplevt ett första sexuellt möte med en person som tillfredsställande. Aldrig. Hur kär eller kåt jag än har varit. Man känner inte personen, han känner inte en själv. Han gör det han är van att göra och en själv tar emot och kanske inte alltid vågar säga som det är. Jag menar att en genuin sexuell frigörelse snarare borde handla om att frigöra sig från manlig sexualitet. Att sluta se på sig själv med mäns ögon. Sluta relatera sin njutning till manlig njutning. Att ta för sig i det här fallet skulle snarare vara att kanske sluta ha sex med män. Eller låta en man tillfredsställa en utan att han får ut nåt av det. Eller kanske inte ha sex alls med nån annan än sig själv? En frigörelse är ju att göra sig fri, från det som varit, från de bojor som har fjättrat kvinnlig lust i så många år. Kvinnor har ju i alla tider haft sex med män på mäns villkor, vad är det nya och frigörande i det? Är det det faktum att kvinnor nu mer eller mindre "tillåts" att ta initiativet till sex utan att samtidigt kräva/vilja ha nån form av bindning till sin sexpartner? Alltså knulla utan krav? Det låter ju jäkligt bekvämt för alla män som inte gör annat än letar fitta dagarna i ända men gärna slipper ansträngningen det innebär att faktiskt lära känna en person. Så bra att vi nu släpper lös den så kallade kvinnliga sexualiteten så att kvinnor kan erbjuda sina kroppar utan krav. Utan krav på ansvar, utan krav på njutning. Men se upp kvinna, ta inte för dig av fel man. Blir du våldtagen eller utnyttjad, så är det ju ditt fel. Alla vet ju att kvinnor borde skydda sig själva! Gå hem med okänd man? Vad tänkte du med egentligen? Kort kjol och stringtrosor? Det fattar ju vem som helst att du lockar män med din utmanande sexighet. Du gör ju det medvetet! Du gillar ju det!

Fy. Gamla ruttna förlegade strukturer förpackade i frihet och "jämställdhet". Det finns inget fritt och jämställt i att tillfredsställa den manliga blicken, den manliga sexualiteten. Det finns ingen frihet i att dansa den patriarkala dansen inte ens med utgångspunkten "mitt fria val".

torsdag 26 mars 2015

Min patriarkala dans, one night stands och kvinnors så kallade sexuella frihet

I många år fanns det nån slags banal och ytlig tanke hos mig att jag trivdes bäst med killar. Jag sa det då och då. Men inte för att jag egentligen gjorde det, utan mer för att framstå som cool. I själva verket har jag alltid mer eller mindre ogillat killars sällskap. När killar fanns med fanns det alltid en typ av intrig, en friktion, en obalans. Trots att jag umgåtts med mycket killar i min ungdom så fanns den äkta tryggheten alltid med andra tjejer/kvinnor. Med kvinnor känner jag mig alltid lugn. Säker. Avslappnad. Med män/killar alltid på tå, alltid underlägsen, alltid osäker. Fortfarande är det så. När jag var yngre dansade jag verkligen den patriarkala dansen. Från morgon till kväll. Men jag visste alltid nånstans därinne att det inte var en dans jag uppskattade. När min första pojkvän svek mig och gjorde mig till en blöt pöl av ingenting, gång på gång, bestämde jag mig att en dag ska jag bli den här kvinnan som trampar på män. Den här som alla män vill ha men som ingen man kan få. Detta kanske inte riktigt uppfyllts, då jag trots allt har släppt in män i mitt liv och varit/är kär, men det har definitivt inneburit att jag dels har haft få förhållanden och de förhållanden jag haft har valts med med omsorg. JAG har valt dem. Jag har aldrig gillat one night stands. Har nog aldrig haft ett regelrätt sådan heller. För jag tycker att män generellt är äckliga. Ett tecken på att jag är "kär" är att jag inte finner människan jag är "kär" i äcklig. Och det är få som har passerat det nålsögat kan jag säga. Jag har utvecklat en väldigt känslig sensor, kanske pga de erfarenheter jag bär på från min barndom. Men jag kan äcklas av minsta lilla skitsak. Jag är inte intresserad av att "ha en kille", jag är mer intresserad av att omge mig med människor som är intressanta och ger mig nåt. Och som inte är äckliga. När jag var singel under ett par år så tyckte några av mina väninnor att jag borde gamea runt. Utforska marknaden. Ta hem vem fan som helst, bara testa. Jag var lite avundsjuk på dessa brudar som levde ut "sin sexualitet" på det sätt som förväntades av singelkvinnor i sina allra bästa år. Jag kände att jag inte var singel på riktigt lixom. För jag låg inte med ett enda krogragg, jag dejtade inte en enda okänd man. Jag sådde inte min havre. För det föll mig inte i smaken. Så kul är inte heterosex att jag är villig att ha det med en random full gubbe jag inte känner eller känner för bara för att man SKA det. Det heter att kvinnor har friheten att leva ut sin sexualitet idag. Jag kallar detta påstående för BULLSHIT och ser snarare beskriva det som kvinnors rätt att "fritt" fortsätta bejaka den manliga sexualiteten. För hur najs är det inte för alla översexuella, porrskadade män att kvinnor idag uppmuntras att ta för sig av heterosex? De UPPMUNTRAS att ligga runt. De uppmuntras att "ta för sig" och i många fall kan detta försigtagandet leda till övergrepp, vilket till männens stora förtjusning ofta går obemärkt förbi i samhället. Kvinnor uppmuntras att släppa in män, men blir klandrade om de släpper in fel man. Kvinnor uppmuntras att vara sexuellt aktiva (med män) men om en kvinna blir våldtagen ifrågasätts hennes sexualitet och hennes utlevelse. Det vet man ju att kvinnor som knullar runt gör det frivilligt även när de inte gör det frivilligt. Kvinnor som tar för sig av män och råkar välja fel, får frågan om VARFÖR hon nu var så dum att hon följde med en okänd man hem... Och de som ifrågasätter den här normen blir klassade som moralister och sexfientliga frigida, rent av bakåtsträvande religiösa.

Att bli påsatt av ett äckel från krogen ser inte jag som utlevande av MIN sexualitet. Det är för mig en bekräftelse av mannens sexualitet på en socialt accepterad köttmarknad där jag frivilligt och med hela samhällets hejjarop erbjuder min kropp under parollen "frihet".

Kommentarer

Jag kommer inte tillåta random kommentarer på den här bloggen. Det är inte för att jag tror att jag kommer att ha många läsare, eller att jag inte vill ha kritik, utan det är för att jag är RÄDD för män som hatar kvinnor. Innehållet i denna bloggen kommer att vara av sån art att en eventuell mansmaffia som råkar hitta hit kommer att vilja bajsa här. Jag vill inte ha bajs. Därför, om det hittar hit några kloka kvinnor, som vill föra en diskussion på denna blogg, maila mig på whiteprincessofdarkness@gmail.com så lägger jag till er. I övrigt, porrrunkare, kvinnohatare, och annat löst folk göre sig icke besvär. Era åsikter har jag hört till leda.

//PoD

Om att ändå inte ge upp

Jag har ännu inte gett upp på min heterosexualitet. Eller snarare, jag har inte gett upp på den partner jag valt. Kanske är det för att jag inte haft så många partners i mitt liv och därför inte ännu har blivit helt desillusionerad. Kanske är det för att jag ändå valt partners med omsorg, iallafall på senare år. De har inte åsamkat mig tillräcklig skada för att jag till slut skulle ge upp. Kanske är det för att jag är så luttrad i det här att det blir svårt att släppa. Men hur som haver så finner jag just nu en man så pass attraktiv och intressant att jag väljer att "kämpa" för oss. För relationer är kamp. Har jag lärt mig. Varför det är det är för mig en gåta, men det är det. Vi ska försöka leva med andra människor och acceptera dom, och/eller försöka anpassa dem till våra krav. Det är en kamp. Med vissa går det lättare. Och det kanske är det som gör att jag inte tappat hoppet än. Kanske är det för att jag känner en vilja till förändring, vilja till att lyssna på mig och acceptera mig. En progression så att säga. Utan den hade jag inte varit kvar. Precis som jag inte blev kvar i min förra relation. Jag slits mellan att vilja vara själv och att vilja ha människor omkring mig. Alltså människor i min närhet som har sitt fokus på just mig. I en annan värld, i ett annat liv, kanske det hade varit enklare att känna närheten till människor och få den bekräftelse och kärlek man så längtar efter utan att ingå en heterosexuell kärleksrelation. Men den värld jag verkar i finns det bara den formen som ger en den närhet som själen så obotligen längtar efter. Jag är miljöskadad. Strukturpräglad. Inramad. Vi har vår kärlek och vi har varann. Iallafall har vi varann. Om alla andra också har varann så blir en väldigt ensam om en inte har det där som alla andra har och lägger all sin tid på. Jag kanske kommer till en punkt där jag inte kan ge mer. Och kanske då kommer allt att rämna. Men än så länge, med en människa som ger mig mycket av det jag behöver, känner jag mig i det stora hela tillfreds. Just nu pågår en kamp dock. En kamp för överlevnad av VI:et. Kanske kommer vi ur det som en starkare duo, kanske kommer vi falla isär. Men jag vet att, om detta förhållande, med just denna mannen, inte håller, då kommer jag aldrig mer att ingå i en tvåsam relation. Jag kommer då att bygga mig en stabil grund i mig själv och jobba för att finna kärlek på andra sätt. Genom mina barn, mina vänner, min familj. Det kommer att få räcka. Det kommer att behöva räcka. För jag kommer aldrig mer igen att ge mig själv åt en man. Aldrig någonsin.

onsdag 25 mars 2015

Porrskador

I ett av mina senaste förhållanden deklarerade jag väldigt tidigt två saker: Jag har inte analsex och jag sväljer inte. Är det inte rätt intressant att jag kände mig tvungen att göra det? Säga det högt och tydligt? Är det inte rätt intressant att jag så enkelt antog att detta är nåt som kunde uppskattas och nåt som jag var tvungen att avgränsa rätt omgående? Har jag fördomar mot män? Det visade sig rätt snabbt att detta inte bara var fördomar utan en total och härlig sanning. Mitt manliga kärleksobjekt uppskattade båda dessa praktiker och blev rätt så besviken över min tydliga gränsdragning. Sägas bör att jag trots denna deklaration både har testat analsex med honom en gång, och en gång svalt. Varför? För att han verkligen verkligen ville. I vaggan av vår kärlekssaga, som minst sagt var intressant, var han the apple of my eye. Jag ville göra honom nöjd, glad och tillfredsställd. Och för att göra detta ville jag visa att jag kunde passera en och annan gräns bara för att jag älskade honom och för att verkligen få honom att förstå att jag är villig att testa det med honom för att sedan försäkra honom om att jag inte gillar detta, inte ens med honom. Jag har aldrig gjort detta igen.

Jag har med tiden märkt att mäns sexualitet är en kopia av porren. Penetrera röv, mun (hals), lägga sats på obeskrivlig ställen, helst i ansiktet, osv, you name it. Inget av detta tänder mig. När en sexpartner frågar mig om han får ta mig i röven eller spruta mig i ansiktet så tänder jag av omgående. Det ger mig ingenting av värde, utan får mig bara att känna mig förnedrad. Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt att män ofta verkar tända på att förnedra. Jag finner det fruktansvärt skrämmande att män som säger sig älska en vill praktisera sex som de vet är obehagligt för mig. Jag ser det som en ovilja att "skydda" sin älskades integritet. Och det är inte kärlek för mig. Jag anses ofta vara en egoist, med tydliga gränser och en stark integritet som jag försöker skydda med all min kraft. Taggarna utåt är en beskrivning som jag ofta hör från män när de ska beskriva våra bråk och diskussioner. Men hur kan de förvänta sig att jag INTE ska skydda min egen integritet? För i ärlighetens namn, VEM ska skydda den åt mig om inte jag själv? Ska HAN? Mannen? Min partner? Nej, det kan han inte, inte om hans högsta önskan är att kränka den. Du måste ge dig till mig, du måste smälta samma med mig, lita på mig. Säger han. Men HUR ska jag kunna göra det? När hela ditt väsen vill utnyttja min sårbarhet och bryta ner mitt jag?

Jag gillar inte porr. Jag gillar inte analsex. Jag gillar inte långt ner i halsen. Jag gillar inte sperma i mitt ansikte. Jag gillar sperma i min livmoder när jag vill ha ett barn, thats it. Jag gillar däremot sex. Jag gillar ömma smekningar och lyhördhet. Jag gillar långa förspel och utdragen kåthet. För mig är det själva känslan av att vara tänd som är det intressanta. Drömma om det som komma skall, men det som komma skall får gärna komma sen, i sinom tid. Och det som komma skall får inte bli teknik och runk i min kropp och jakt på en orgasm. Det måste vara en slags själarnas sammankomst, en intim tyst diskussion kroppar emellan där hjärnan lyssnar på den andra, känner in, känner av och inte kräver. Det måste vara en lek, från början till slut. Inte penisar, vaginor, analer och sprut. Såna saker äcklar mig nåt enormt.


Anonymiteten, ärlighetens moder

Välkomna till min nya "hemliga" blogg. Jag har länge velat skapa mig en anonym blogg där jag kan skriva exakt det jag känner för människor som inte känner mig. Jag har haft många bloggar genom åren men nu har jag en gång för alla bestämt mig för att gå hemlig och aldrig mer visa mig i bloggosfären med min riktiga person. Jag vill skriva så fingrarna blöder, hälla ut mina känslor och tankar precis så som de formar sig i min hjärna. Jag vill dumpa min svärta i bokstäver som bildar meningar som ärligt och utan omsvep får dansa som ettor och nollor i cyberspace. Välkomna till mitt place. Jag är The Princess of Darkness som kommer servera er min skit vare sig ni vill eller ej. Jag är PK, jag är cyniker, jag är människofientlig och människotillvänd. Jag är motsägelsefull och bitvis mycket arg. Svarta känslor kommer att vara min lilla fyr i mörkret. Hoppas det även blir er.

//PoD

Jag, det begärda sexobjektet

Att vara ett objekt är en intressant upplevelse. Ibland händer det att en kanske iklär sig kvinnligheten på så sätt att en tar på sig kläder och smink som gör att en blir sexig i mäns ögon. Det hände mig en gång (eller flera gånger, men denna gång var så markant på nåt sätt), att jag valde att klä mig så som min manliga partner verkligen begärde. Jag tog på mig rumpkorta shorts, topp och höga klackar. Tillsammans med sotiga rose-suddiga (småkåta enl. hans definition) ögon blev jag alltså urtypen för det manligt begärda sexobjektet. Detta ansågs vara eftersträvansvärt, att bli betraktad av män, och enligt mannen ifråga nåt som jag borde uppskatta som kvinna, alltså att bli tittad på, och uppskattad av andra män. Han gillade att andra män tittade på mig, för det fick honom att känna sig bra, som var den som, så att säga "hade" mig. Det här var en väldigt intressant upplevelse och en väldigt intressant reflektion av honom. Jag gjorde detta av ren nyfikenhet, ett fullt medvetet val från min sida, både för att tillfredsställa ett behov hos min nära och för att själv få känna hur det känns, bilda mig en uppfattning så att säga.

Vi gick alltså ut på stan (utomlands måste sägas). Han stilig som få och jag, sexobjektet. Redan när jag tog det första stapplande steget ut på kullerstenen med mina klackar och bara nyrakade långa ben kände jag mig som ett djur. Ett djur i bur, på zoo. Jag såg hur folk glodde på mig. (Och jag tyckte egentligen inte ens att min utstyrsel var så särskilt spännande. Svarta shorts, turkos topp som inte ens var tajt och hade ingen urringning och rätt så oansenliga svarta klackskor med relativt stabil klack... Jag skulle kalla min utstyrsel mer "klassiskt sexig" än vulgo). Varenda mötande vände blicken efter mig. En och annan mumlade nåt. Männens blickar var värst, men kvinnor glodde också. Kvinnornas blickar osade förakt. Männens blickar var kladdiga, äckliga. Som sörja. Jag kände mig plötsligt äcklad, av mig själv. Jag kände mig inte sexig, inte åtrådd, inte på nåt sätt höjde detta mitt självförtroende eller stärkte mig i min sexualitet. Jag kände mig lägre än ett djur. Jag kände mig som det begärda sexuella objektet. Ett något att äga, ha, använda, titta på. Min partner var nöjd. Han pratar fortfarande om den där gången, då jag var så sexig. Han frågade mig länge när jag nästa gång ska klä mig så. För honom var detta en upplevelse utöver det vanliga med mig, då jag i vanliga fall aldrig sminkar mig, knappt rakar mig, och klär mig väldigt nedtonat. Och jag sa, ALDRIG. Jag vill aldrig mer uppleva det som jag upplevde den kvällen i en varm sommarstad i Europa. Jag vill aldrig mer bli begärd av främmande mäns blickar. Jag vill aldrig mer bli tittad på på detta sätt. För mig var den upplevelsen en törn i min annars rätt självsäkra och trygga självbild. Det var inte jag som gick där. Det som gick där hade inget jag. Det var en sak, en porrdocka som man kunde dregla över, som man ville ta på, som man ville stoppa in penisar i.

Så nej. Att vara ett sexobjekt är inget jag är eller vill vara, trots min en älskades önskan om motsatsen. Jag vill inte bli begärd av random män på stan. Jag vill inte vara hans trofé att skylta med och vara stolt över. Jag vill inte vara ett utställningsdjur. Därför klär jag mig aldrig sexigt.