onsdag 18 maj 2016

Porr

Jag hyser ett visst hat för porr. Alltså i dess vanliga form. Den där klassiska förnedringsporren som så många män verkar ha ett gott öga till. Men jag tänkte en dag att jag skulle göra en liten undersökning. Finns det ngt som är "porr" eller snarare, erotik, som utgår ifrån kvinnors preferenser? Jag gillar ju att läsa böcker, så jag googlade lite och hittade snabbt en författarinna som kallar sig Clara Jonsson. Ngt slags pseudonym för en "känd" författarinna som skriver erotiska noveller "för kvinnor". För alla typer av kvinnor, heteros, homos och mittemellan. Sägs det. Fan va najs, tänkte jag. Det här måste vi läsa. Så jag beställde hem ett par av hennes omtalade böcker och satte igång. Efter att ha läst ett par av böckerna är recensionen som följer:

Varenda novell, förutom typ 2 stycken, oavsett hur den börjar och vilken karaktär som beskrivs, avslutas med ngn form av manlig penetration. Alltså, oavsett om kvinnan i sig är lesbisk eller inte så får hon kuk till slut, eller drömmer om kuk. De kvinnor som inte är lesbiska, de avslutar gärna med lite analsex. Och jag undrar, är detta verkligen en författarinna? Eller är det kanske en man som har skrivit dessa noveller för att få in kvinnor på rätt spår så att säga? Jag känner inte igen mig i ngn av beskrivningarna och den utlovade "upphetsningen" uteblir. Analsex? Lesbiska kvinnor som plötsligt går igång på en svettig burdus gubbe? WTF är detta för ngt?

Finns det ingen bra erotik som verkligen utgår från kvinnor och är skriven för kvinnor? Ok att kuken kanske kan vara intressant för heterokvinnor, men för att vara en enligt utsago inkluderande skrift, så suger den verkligen.

torsdag 7 april 2016

Heterosexuell jämställdhet

Nu ska jag berätta för dig hur jag känner. Du man, som lever med mig, som är kvinna.

Du säger att jag är bråkig, att jag kräver rättvisa i alla lägen när det gäller mig själv. Du säger att jag går in i försvarsställning, känner mig angripen, vägrar samarbeta. Du säger att jag är egocentrisk, att så länge det inte klampar in på min integritet så är det inga problem. Du säger att jag i min kamp för rättvisa glömmer att vi är två, att vi ska samarbeta och att det aldrig kan bli rättvist. Du ifrågasätter varför jag har relationer överhuvudtaget när jag är en person som uppenbart borde leva själv. Och, ja. Du har nog rätt i det mesta. Men du ser symptomet, inte orsaken. Du förstår inte sammanhanget jag kämpar i. För dig kan det tyckas märkligt, men för mig är det överlevnad.

Jag ska förklara:

Jag är kvinna, du är man. Vi lever tillsammans i den mest intima konstellation två människor kan leva i. En konstellation som ska förutsätta tillit, kärlek, ömsesidighet och samarbete. För att detta ska funka friktionsfritt måste alla medlemmar i en sådan konstellation vara jämlika. Utan jämlikhet finns inte samarbete och ömsesidighet, det finns bara uppoffring och maktutövande. Det kan låta hårt, för du utövar ingen makt, du upplever inte dig som den som ska bestämma över mig eller ha makten och du upplever inte att jag ska uppoffra mig för dig. Men låt mig visa dig hur det ser ut ur min synvinkel.

Men vi är inte jämlika. Jag känner ständigt att jag slår från underläge. Bildligt är jag den lilla personen som försöker värja mig mot en stor sten som håller på att ramla ner från ett berg. Jag håller emot, så att stenen inte börjar rulla och mosa mig helt. Jag står där och håller emot med all min kraft. Du är den stora stenen. jag känner så här, INTE för att du är en stor sten som medvetet försöker trycka ner mig, inte alls. Jag känner så här på grund av den erfarenhet jag har att vara kvinna i detta samhälle. Framför allt den erfarenhet jag har av att vara en MEDVETEN kvinna i detta samhälle. Hade jag inte varit medveten feminist, hade jag nog inte stått där och hållt emot, jag hade låtit det rulla, ta med mig i rullning. Kanske hade det varit enklare både för mig och för dig, men nu är det inte så, jag ser och jag hör och jag vet, därför står jag där, försöker parera, med all min kraft.

Vi är ojämlika vare sig vi vill eller inte. Du är man, med alla de erfarenheter och förutsättningar det innebär och jag är kvinna med allt det innebär. Jag har blivit fostrad till att vara underlägsen och du tvärtom. Även om det inte är vår mening så är det så vi beter oss. Det är så samhället ser oss, det är så omgivningen bedömer oss och det är så vi ser på oss själva. Det är så vi agerar. Min 'instinkt' i alla frågor, stora som små, är att underkasta mig. Om du gnäller till är min reaktion att undanröja ditt missnöje på ngt sätt och det är den reaktionen jag fajtas mot, inte dig som person, utan snarare mig som person. När jag tar strid, när jag 'försvarar mig', har taggarna utåt, så är det inte dig jag vill slåss mot, utan min egen invanda reaktion. En reaktion som kommer endast av att du är man.

Vi har flera aspekter av ojämlikhet: Kön, ålder,  antal år i området, antal år som förälder. Du har flera övertag över mig. Jag är alltså flerdubbelt underlägsen, vilket ger mig än mer behov av att upprätthålla en balans. Vilket tvingar mig att svinga och slåss ännu hårdare. Jag är en liten underdog som försöker gå en oavgjord match mot världsmästaren, som man ska ta det i sporttermer. Och ja, jag ser det som en match, för i vår ojämlikhet ser jag dig som en motståndare. Och det är i konflikterna som vår ojämlikhet kommer fram, och det är där jag börjar slåss mot min motståndare istället för att samarbeta med min älskade.

Bara några exempel på vår ojämlikhet:

Jag känner ett ständigt förstaansvar för barnet. Det känns som att barnet är mitt och att jag ska vara den som är primär. Alltså att jag måste ha hela kollen. Nu är det ju inte så det är, men det är så jag känner. I min reptilhjärna finns en ogrundad tanke att du som man kan dra när som helst och att barnet då blir mitt ansvar. Och det är även så omgivningen ser på oss. Jag som mamma har mycket större krav på mig kring barnet. Det är mig dom ringer om det är ngt, det är mig dom tittar snett på om barnet inte har nog med kläder på förskolan. Det är jag som mamma som måste vara perfekt. En pappa är bra om han typ lämnar då och då. Detta påverkar så klart. Detta gör min instinkt ännu starkare, och om jag inte skulle fajtas denna instinkt skulle jag av mig själv per automatik vabba varje gång, gå ner i 75%, ha det absolut fulla ansvaret för allt som har med barnet att göra, hämta lämna och så vidare. Men jag fajtas. Jag vägrar acceptera detta.

Du är lat och stökig och du har lång erfarenhet av förhållanden med kvinnor som har fixat donat och tagit projektledarrollen. Jag är precis lika lat och stökig som du, men jag märker att du har mycket svårare att acceptera denna sida hos mig än hos dig själv. Din förväntan på en kvinnlig partner är att hon ska åtminstone vara mer ordentlig än dig. För så har du blivit fostrad av både hemmet och omgivningen. Män får vara slarvers, kvinnor ska vara perfekta.

Du beter dig mansgrisigt i vissa fall. Detta med sexet är ett tydligt exempel. Du anser dig ha rätten att få utöva sex. Du tycker att det är min plikt att tillfredsställa dina sexuella behov, oavsett om jag vill utöva sex eller ej. Du tycker att jag ska tillfredsställa dig, även om jag själv inte vill ha sex. Det är den mansgrisigaste inställningen man kan ha. Sex enligt dig är ingen ömsesidig praktik, det är en plikt en har mot sin partner. Du ser sex som ett måste, ett behov att likställa med mat och sömn, och ngt man har rätt till att kräva från andra. Men sex är inte att jämföra med mat och sömn. Sex är beroende av en annan människa och den andra människan måste också vilja ha sex på samma villkor. Det är ojämlikt. Det är det tydligaste området där din manliga inställning till livet kommer fram så hårt. Och skulle jag inte fajtas här, skulle jag släppa garden här, så skulle jag förmodligen gå med på allt, göra allt du ber om och köra över mig själv i oändlighet. Men jag kan inte. Jag måste hålla upp den här stenen och inte låta den mosa mig helt.

Så som sagt, jag känner mig angripen ja. Jag känner mig angripen av din manlighet, och den särställning den har i vår relation, i vår omgivning, i vårt samhälle. Jag ser läser och hör hur kvinnor inte är värda skit i den här världen. Jag läser om våldtäkter som aldrig går till domstol, jag hör om flickor och kvinnor som blir trakasserade  stup i ett, jag hör om kvinnor som blir slagna, förföljda, dödade och ingen gör ngt åt det. Det får fortgå, i vårt så kallade jämlika samhälle. Jag ser kvinnor bli utbrända när de måste bolla jobb, barn och hem. Jag ser mammor som blir lämnade ensamma av papporna till barnen och måste ro skutan själva. Jag ser kvinnor som jobbar hårt men ändå inte får ekonomin att gå runt. Jag ser dessa kvinnor antingen gå under eller bli beroende av sina män och utlämnade åt deras godtycke. Jag ser det i min direkta närhet, jag är uppväxt med detta. Det är inrotat i mig så hårt. Jag ser kvinnor bli nedvärderade i alla delar av samhället. Jag ser män domdera, både i hem och i det offentliga. De förskingrar pengar, slåss, startar krig. De slår, hotar, våldtar, dödar kvinnor, barn (och andra män). Det är inte så jävla konstigt att uppfattningen "kvinnor är underlägsna" blir en vardagsinställning även hos mig. Jag ser hör och upplever att kvinnor är underordnade män och det sätter sig så hårt i ens inre. Vi internaliserar dessa roller. Både du och jag. Vi är inte jämlika. Men skillnaden mellan mig och ngn annan kvinna med samma inrotade uppfattning är att jag är medveten om detta och det är min medvetenhet om detta som gör att jag slåss. Slåss mot dig, och genom dig mot hela manssamhället.

Jag vet att det är orättvist mot dig, för du är en bra människa. Du är en fantastisk man på så många sätt. Du är inte ute efter att skada mig. Men du är fortfarande en man, med allt vad det innebär och jag är kvinna, med allt vad det innebär och vi är inte jämlika och ur ojämlikhet föds kamp och dör samarbete.

Om du skulle vara en kvinna, och jag levde med dig, så skulle förutsättningarna vara annorlunda. Vi skulle ligga på samma nivå och kampen skulle vara överflödig.