onsdag 1 oktober 2014

Att jobba på relationen

Nu ska vi jobba på relationen. Jag ska jobba på relationen. För jag är inte tillräcklig. Jag är lat, gör det minsta möjliga i alla lägen och nöjer mig med det som du inte kan vara nöjd med. Du har höga krav på livet. Du har drömmar. Du har drömmar om oss. Jag har inte det. Jag är på väg bort från oss. Jag längtar efter ensamhet. Om jag så gärna vill vara själv, varför är jag i en relation? Ska du behöva slösa en massa tid på nåt som ändå kommer att leda ingenstans? Du vill nå mig, komma in, under mitt skinn. Men jag släpper inte in dig. Jag har murar, sätter upp gränser, vi kan inte mötas. Du känner dig inte älskad. Bortstött.

Vad är det som säger att man måste förändra sig själv för att kunna fungera i en relation? När slutade kärlek att handla om den älskades integritet? När började kärlek att handla om vassa armbågar, strävan efter det ouppnåeliga? Jag förstår inte dig. Alls. Jag sitter där som ett fån och tittar på dina vackra, välformade läppar som rör sig. Orden flödar ur dig som en välskriven melodi. Meningarna hakar in i varandra som en evig kedja. En symfoni i moll. Jag kan bara stirra, höra orden. Men jag förstår inte. Jag har inget att säga då jag inte kan besvara dina invecklade frågor. Du jobbar på relationen. Påstår du. Men när började det innebära att diktera villkoren för hur detta arbete ska ske? Definiera vad kärlek är?

Varför måste jag ge upp den som är jag? Varför måste jag riva alla murar och sluta freda mig från klor som klöser på min hud? Varför måste jag ge med mig? Jag måste täras ner. Jag blir hörnad, ställd mot väggen, i verbala konfrontationer. Gång på gång. Jag känner mig stressad, pressad och samtidigt oförmögen att göra något. Då jag inte vet vad som måste göras för att du ska bli nöjd. Få DINA kärleksbehov tillfredsställda. Mina behov då? Nej, dom kommuniceras ju inte tydligt nog. Men hur kan jag vara tydligare när inte orden längre räcker till? När din röst dränker alla mina tankar. Jag vadar i kvicksand. Känner mig fast. Kan inte gå fram, inte bak. Mina barns tillvaro fjättrar mig. Jag vill inte bryta upp dem. Inte igen. Jag vill inte söndra det jag har jobbat hårt för att bygga upp.

Ibland tänker jag på en egen lägenhet. Hur jag inreder den, hur jag kommer hem till mina tomma väggar och min tystnad. Hur jag skiter i att laga middag, tar mig en öl och sätter mig med datorn. Hur jag låter tangenterna smattra och det skrivna ordet flöda ur mig. Hur jag vattnar mina blommor, tittar ut genom fönstret. Tänker nostalgiska tankar. Hur jag kanske gråter en skvätt för att jag återigen ångrar mina val. Hur mina tankar klamrar sig fast vid det som var och önskar mig själv tillbaka. Jag minns hur det var. Hur tungt det var att bryta sig ur denna tvångströja som är tvåsamhet. Hur själen skrek i panik av smärtan i att vara lämnad ensam. Hur spökena skenade i hjärnan. Bilder på honom med någon annan, den person som jag ägt. Vill jag tillbaka till det? Ibland vill jag det. Ibland vill jag plåga mig själv. Men jag plågar mig själv även nu. Jag har ångesten under kudden. Hela tiden. Jag slåss för mig själv varje sekund av mitt liv. Jag måste få plats. Rum. Tid. Du kan inte ge mig det, för vi förstår inte varandra. Du vill, jag vill inte.

Kommer vi att hålla? Vill vi hålla? Vill jag? Båda ja och nej. Praktiskt känns det omöjligt. Känslomässigt nej. Jag önskar att jag skyddat mig själv tidigare i processen. Men du tog över mig. Du svepte med mig, Gjorde krokben. Jag hann inte med. Det gick snabbt och det krävdes. Jag stod inte emot, var inte vaksam nog. Plötsligt hade jag svalts. Hel. Och här sitter jag nu och försöker andas. Mitt emellan blöjbyten, matlagning, sövning och sömn. Hur ska jag hinna jobba på relationen? Hur ska jag förändra mig? Hur mycket våld måste jag göra på min egen person för att du ska vara nöjd?

Ibland tänker jag att det är omöjligt att leva med en man. För mig. Jag har passerat män. Jag kan inte längre med deras bullshit. Deras härskande, översitteri, överordning. Jag sparkar bakut bara dom öppnar käften. Ständigt där för att övertala mig, överta min kontroll. Kan vi inte bara samexistera? Ge varandra den plats var och en behöver? Nej. Du ska få hela mig. Annars är du inte nöjd. Annars kommer du att lämna mig. Som du lämnat alla andra. Du vet vad du vill. Och du vill ha ett perfekt förhållande. På dina villkor.