fredag 19 juni 2015

Kärlekskrank

Vi gjorde inte slut. För jag kunde plötsligt se bilden framför mig. Jag ensam i min lägenhet, du ensam i din. Du inte ensam i din. Du tillsammans med en annan kvinna i din. Med dina vackra händer runt hennes midja. Med dina vackra ord i hennes öra. Dina vackra läppar mot hennes kropp. Jag kan se dig med andra. Jag kan se dig älska en annan. Jag föreställer mig dig när du får det du vill ha av nån annan än mig. Du går vidare. Du är en sån person. Det är inte jag. Jag kan se mig själv sakna våra kvällar, våra diskussioner, vår närhet. Jag kan se mig själv sakna den utmaning du ger mig. Jag kan se mig själv sakna din kärlek, som är så påtaglig, så bokstavlig. Jag kan se mig själv dö utan din närvaro i min själ. Kanske låter det klyschigt. Kanske är det bara man-kvinna-beroendet. Patriarkatet som pratar och ger mig ångest. Äganderätten. Ingen annan ska få min man. Men du är inte min man. Du är min människa. Först och främst är du den människa som ger mig ro, den människa som jag vill omge mig med. Du är den jag föredrar, framför alla andra. Du är den som har hittat in i mitt innersta väsen. Du finns under min hud. Hur mycket jag än vill vara självständig och ensam så har du redan nästlat dina neuroner bland mina. Dina signalsubstanser är en del av mina.

Men jag är rädd. Efter det som nästan hände känner jag en press. Jag ser dig försvinna bortom horisonten flera gånger om dagen. Jag ser dig inte vilja vara min. Jag ser det för min inre syn och det ger mig en bitter ångest. Om vi lämnar varandra så vet jag att jag skulle sörja så hårt som jag aldrig sörjt förut. Rädslan ger mig ångest. Ska jag nu behöva anpassa mig för att du inte ska ta beslutet? Ska jag nu behöva behärska mig? Ska jag nu trippa på tå? Ställa upp? Eller är det lika mycket du som känner så? Känner du att du inte vågar bråka mer? Är du rädd för att förlora mig? Älskar du mig tillräckligt för att våga kämpa för oss?

Att älska en annan och leva nära en annan människa förändrar hjärnans och hjärtats fysik. Att bli lämnad utan den personen skapar en enorm abstinens, oavsett anledningen till uppbrott. Den andra kroppens frånvaro bränner på ens hud. Den andra röstens tystnad gör en döv. Du är en del av mina hjärnvindlingar som jag inte längre kan vara utan. Jag är utsatt och utelämnad. Du har mig och äger mig. Jag hoppas jag äger dig lika mycket.

måndag 15 juni 2015

Det kanske tar slut nu.

Jag vet inte. Idag sas orden. Efter ännu ett bråk. Där vi inte förstod varandra. Där jag återigen var egoistisk. När jag krävde rättvisa. När du krävde samförstånd och förståelse. Samarbete. När jag inte ville ge dig rätt, när du ville lyfta det till en abstrakt nivå. Igen. När jag inte längre stod ut med att höra dig berätta vem jag är och tänkte gå min väg, igen. När du sa att det var så jag gjorde och det var så det alltid blir, när allt blir svårt, att jag går min väg. När jag inte längre har några svar på våra frågor. Jag är en medgångspartner. Vi skulle ju vara the team. De oslagbara. Eftersom vi älskar varandra så. Eftersom vi blev vi mot alla odds. Eftersom vi tog oss igenom storm och eld. Eftersom du lämnade allt för mig. Vi skulle ju fixa det. Men det vill sig inte. Jag vill mig inte. Jag stretar emot med hela min själ. Jag jobbar emot, åt andra hållet. När du vill närma vill jag fjärma. Jag drar ut den tunna strängen så hårt jag kan, för att se den kanske brista. För att se och få bevisat för mig att inget håller. Inte ens du. Ingen kan älska mig villkorslöst. Jag skitar ner så mycket jag kan för att se hur länge vi klarar av att andas. Jag gräver alla gropar för att vi verkligen ska snava i. För att göra allt så svårt jag bara kan och se om du klarar av att nå fram till mig. Jag gör allt detta, för jag VET att inget håller. För jag vet att ingen orkar. För jag vet att allt tar slut. Inget går att lita på. Jag behöver dra det till sin spets. Behöver dansa den här dansen, för jag kan inget annat. Jag kan bara bli lämnad. Bli avhyst. Jag krossar din kärlek, och min egen, för jag vet att kärlek är en saga för god för att vara sann. Kärlek är ingenting. En flyktighet. Det går inte att bygga nåt varaktigt på den. Den väver inte tillräckligt staka trådar för att hålla oss trygga.

Jag önskar så att jag inte var sån. Jag önskar så att jag kunde ge mer av mig själv, sluta spjärna, släppa in. Men hur ska jag göra det? Jag har inga svar, inga lösningar att servera. Din kärlek räcker inte till för att jag ska slappna av och lita på att du finns där. Bevisligen går ju din gräns nånstans. Och så bordet det väl vara. Jag önskar jag var en annan. Jag önskar jag var enklare. Ibland står jag inte ut med mig själv.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill verkligen inte det. Det enda jag vill är att någon ska stanna även när alla trådar brustit. Att någon ska kämpa för mig. Det enda jag vill är att någon ska älska tillräckligt för att inte låta mig gå. Denna någon kanske inte blev du. Denna någon kanske inte finns.

Jag försöker föreställa mig livet utan dig nu. Jag kan inte det för i min värld är detta fortfarande bara ett skämt. Tråden har ännu inte brustit. Och även om jag vill dra tillbaka, bygga upp igen, så vet jag inte om jag klarar det för vi har ännu inte fallit tillräckligt hårt. Det har ännu inte blivit tillräckligt definitivt. Det finns fortfarande utrymme att sträcka linan lite lite lite till. Jag vet att min lek är allvarlig och farlig. För det finns ingen återvändo om det väl går sönder. Jag har ingen livlina, ingen vän jag kan ringa. Och nu hänger det bara på mig. För nu är det jag som går sönder.

Du var den jag valde, för du är speciell. Jag är ingen speciell. Jag är bara jordens undergång. En fucking princess of darkness.


tisdag 2 juni 2015

Ett mail från en vän

Ibland får man en käftsmäll. Idag var en sån dag. Jag fick ett mail av en vän som jag inte hann träffa i helgen när hon var i stan på genomresa. Hon är besviken på mig för att jag inte tog mig tid att träffa henne. För att jag inte stuvade om i min proppfulla kalender, som hon kallade det. Jag hade inte en aning om att hon var besviken på mig för detta. Nej jag hann inte träffa henne. Hann och hann, jag prioriterade bort det. Jag prioriterade bort det till förmån för min egen lathet och mina barn. En körig vecka och en ovilja att ta mig in till stan med barnen i släptåg för en fika. Det här ger mig såklart lite ångest för att jag inte värdesätter mina vänner mer. Men också lite irritation för att det så enkelt går att döma ngn som inte lever som en själv. Det är enkelt att anta att alla har samma möjligheter som en själv. Jag har själv varit likadan. Dömt andra som inte lyckas lika bra som jag, som inte har samma koll som jag. Minns att jag blev arg på en annan vän som inte kunder komma och hälsa på en helg för att hon hade så fullt sjå med att vara mamma till en liten bebis. Hur jag tyckte att hon krånglade till det för mycket och borde vara mer lättsam som jag. Hon blev ledsen. Så klart. Varför är vi så snabba att döma andra hela tiden? Varför kan vi inte bara försöka förstå? Eller bara acceptera om vi inte förstår?  Den här vännen, som är besviken på mig, har ofta velat tvinga på sina värderingar på mig. Jag borde inte amma, det är ojämställt, jag borde potträna min bebis, det börjar bli dags. Jag borde det och det. Hon verkar nånstans förakta mitt val av stad och liv. Jag är inte tillräckligt jämställd antagligen. Men alltså, vem är jämställd? Och sen, varför inte stötta istället för att ställa krav?

Jag önskar många saker osagda och ogjorda i mitt förflutna. Kanske borde jag valt annorlunda från första början. Men jag visste inte bättre då. Med facit i hand kan jag ångra saker, men när man är där man är så är det svårt att tjuvkika i facit. Livet funkar inte så. Jag hoppas att jag en dag kommer att kunna fokusera mer på mig själv och mina vänner. Jag hoppas att de vänner som är äkta stannar kvar, inte överger mig för att jag inte hinner med dem. Jag hoppas att det blir lättare att prioritera annorlunda framöver. Just nu är jag där jag är och måste få hjulet att snurra, vare sig jag vill eller inte.