Jag vet inte. Idag sas orden. Efter ännu ett bråk. Där vi inte förstod varandra. Där jag återigen var egoistisk. När jag krävde rättvisa. När du krävde samförstånd och förståelse. Samarbete. När jag inte ville ge dig rätt, när du ville lyfta det till en abstrakt nivå. Igen. När jag inte längre stod ut med att höra dig berätta vem jag är och tänkte gå min väg, igen. När du sa att det var så jag gjorde och det var så det alltid blir, när allt blir svårt, att jag går min väg. När jag inte längre har några svar på våra frågor. Jag är en medgångspartner. Vi skulle ju vara the team. De oslagbara. Eftersom vi älskar varandra så. Eftersom vi blev vi mot alla odds. Eftersom vi tog oss igenom storm och eld. Eftersom du lämnade allt för mig. Vi skulle ju fixa det. Men det vill sig inte. Jag vill mig inte. Jag stretar emot med hela min själ. Jag jobbar emot, åt andra hållet. När du vill närma vill jag fjärma. Jag drar ut den tunna strängen så hårt jag kan, för att se den kanske brista. För att se och få bevisat för mig att inget håller. Inte ens du. Ingen kan älska mig villkorslöst. Jag skitar ner så mycket jag kan för att se hur länge vi klarar av att andas. Jag gräver alla gropar för att vi verkligen ska snava i. För att göra allt så svårt jag bara kan och se om du klarar av att nå fram till mig. Jag gör allt detta, för jag VET att inget håller. För jag vet att ingen orkar. För jag vet att allt tar slut. Inget går att lita på. Jag behöver dra det till sin spets. Behöver dansa den här dansen, för jag kan inget annat. Jag kan bara bli lämnad. Bli avhyst. Jag krossar din kärlek, och min egen, för jag vet att kärlek är en saga för god för att vara sann. Kärlek är ingenting. En flyktighet. Det går inte att bygga nåt varaktigt på den. Den väver inte tillräckligt staka trådar för att hålla oss trygga.
Jag önskar så att jag inte var sån. Jag önskar så att jag kunde ge mer av mig själv, sluta spjärna, släppa in. Men hur ska jag göra det? Jag har inga svar, inga lösningar att servera. Din kärlek räcker inte till för att jag ska slappna av och lita på att du finns där. Bevisligen går ju din gräns nånstans. Och så bordet det väl vara. Jag önskar jag var en annan. Jag önskar jag var enklare. Ibland står jag inte ut med mig själv.
Jag vill inte vara ensam. Jag vill verkligen inte det. Det enda jag vill är att någon ska stanna även när alla trådar brustit. Att någon ska kämpa för mig. Det enda jag vill är att någon ska älska tillräckligt för att inte låta mig gå. Denna någon kanske inte blev du. Denna någon kanske inte finns.
Jag försöker föreställa mig livet utan dig nu. Jag kan inte det för i min värld är detta fortfarande bara ett skämt. Tråden har ännu inte brustit. Och även om jag vill dra tillbaka, bygga upp igen, så vet jag inte om jag klarar det för vi har ännu inte fallit tillräckligt hårt. Det har ännu inte blivit tillräckligt definitivt. Det finns fortfarande utrymme att sträcka linan lite lite lite till. Jag vet att min lek är allvarlig och farlig. För det finns ingen återvändo om det väl går sönder. Jag har ingen livlina, ingen vän jag kan ringa. Och nu hänger det bara på mig. För nu är det jag som går sönder.
Du var den jag valde, för du är speciell. Jag är ingen speciell. Jag är bara jordens undergång. En fucking princess of darkness.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.