Om att ändå inte ge upp

Jag har ännu inte gett upp på min heterosexualitet. Eller snarare, jag har inte gett upp på den partner jag valt. Kanske är det för att jag inte haft så många partners i mitt liv och därför inte ännu har blivit helt desillusionerad. Kanske är det för att jag ändå valt partners med omsorg, iallafall på senare år. De har inte åsamkat mig tillräcklig skada för att jag till slut skulle ge upp. Kanske är det för att jag är så luttrad i det här att det blir svårt att släppa. Men hur som haver så finner jag just nu en man så pass attraktiv och intressant att jag väljer att "kämpa" för oss. För relationer är kamp. Har jag lärt mig. Varför det är det är för mig en gåta, men det är det. Vi ska försöka leva med andra människor och acceptera dom, och/eller försöka anpassa dem till våra krav. Det är en kamp. Med vissa går det lättare. Och det kanske är det som gör att jag inte tappat hoppet än. Kanske är det för att jag känner en vilja till förändring, vilja till att lyssna på mig och acceptera mig. En progression så att säga. Utan den hade jag inte varit kvar. Precis som jag inte blev kvar i min förra relation. Jag slits mellan att vilja vara själv och att vilja ha människor omkring mig. Alltså människor i min närhet som har sitt fokus på just mig. I en annan värld, i ett annat liv, kanske det hade varit enklare att känna närheten till människor och få den bekräftelse och kärlek man så längtar efter utan att ingå en heterosexuell kärleksrelation. Men den värld jag verkar i finns det bara den formen som ger en den närhet som själen så obotligen längtar efter. Jag är miljöskadad. Strukturpräglad. Inramad. Vi har vår kärlek och vi har varann. Iallafall har vi varann. Om alla andra också har varann så blir en väldigt ensam om en inte har det där som alla andra har och lägger all sin tid på. Jag kanske kommer till en punkt där jag inte kan ge mer. Och kanske då kommer allt att rämna. Men än så länge, med en människa som ger mig mycket av det jag behöver, känner jag mig i det stora hela tillfreds. Just nu pågår en kamp dock. En kamp för överlevnad av VI:et. Kanske kommer vi ur det som en starkare duo, kanske kommer vi falla isär. Men jag vet att, om detta förhållande, med just denna mannen, inte håller, då kommer jag aldrig mer att ingå i en tvåsam relation. Jag kommer då att bygga mig en stabil grund i mig själv och jobba för att finna kärlek på andra sätt. Genom mina barn, mina vänner, min familj. Det kommer att få räcka. Det kommer att behöva räcka. För jag kommer aldrig mer igen att ge mig själv åt en man. Aldrig någonsin.