En bra man

Finns han? Finns det "bra män"? Vad är en bra man? Jag vill gärna tro det. Jag vill så gärna tro på mänskligheten, ibland. När jag tittar på mina barn, specifikt min lilla son. Jag vill tro att framtiden har nåt bra åt oss. Men det är klart jag tappar hoppet titt som tätt. När jag ser och hör om all den jävla skit som män runtom i världen ställer till med. Jag blir så arg och frustrerad när jag gång på gång inser att det värsta som finns i denna värld är det som mestadels män gör mot andra. Jag berättade för min dotter häromdagen när vi pratade mobbing, och hon blåögt sa till mig att "vuxna gör väl aldrig fel?" att det joho du, det finns så hemska vuxna därute så du kan inte ens ana. Jag sa att vuxna är så många miljoner gånger värre än barn. Inget av det ett barn kan tänkas göra "fel" kan ens i närheten mäta sig med det vuxna kan göra. Hon tittade förvånat på mig med sina kloka ögon. Vuxna är alltid värst. Vuxna har makt. Vuxna förtrycker, slår, torterar, dödar. Vuxna män. De sista 2 meningarna sa jag inte, men tänkte. I sinom tid kommer jag att varna henne för män. Men hon är för liten för det än så länge. För liten för att förstå vidden av omständigheterna.

Men visst borde de finnas? De goda männen?

Ja. Jag vill tro det. Jag har träffat på 3 i min direkta närhet (pojkvänner) och ett par i min indirekta.

Så vad konstituerar en bra man? Ja, säg det. Kanske är det viljan att lyssna och förstå? Empatin? Ställningstagandet emot det manliga brottet mot mänskligheten? Lyhördhet och en vilja att jobba för en förbättring, både i stort och i det lilla? Intresset för feminismen? Ingen av de män jag pratar om är perfekta, långt ifrån. De är miljöskadade precis som jag, men empatin finns där, det finns en vilja att motarbeta det som felar, i sig själv och runtomkring. Engagerade pappor som hyser en genuin kärlek till sina barn, som pratar med sina barn, tar hand om dem, resonerar kring föräldraskap, plågas av samma dåliga samvete och otillräcklighet som jag... När jag ser dem som människor, som är lika skadade av patriarkatet som jag själv, när jag ser bräckligheten i deras ögon. Män som bryr sig om min tillfredsställelse, min lycka, mitt väl och ve. Män som blir ledsna om de råkar göra mig ledsen. Män som förstår vad de gör för fel, som backar, tystnar och inte tar tolkningsföreträde. Visst finns de. De är bara sjukt sällsynta och hörs och syns sällan. De kämpar på med livet precis som alla andra, de hatar inte kvinnor och "älskar" inte kvinnor, så som mansgrisar säger att de gör. De försöker se kvinnor som människor. Nej, självklart är de inte perfekta. De är fortfarande vinnarna i maktspelet. De är överordnade, de är män, på så många sätt. Men när jag ser en potential, en vilja till förändring och ifrågasättande av sin egen roll och sitt eget privilegium, då lyckas jag se en människa. Då tänker jag på honom som en "bra man".

Jag har haft två längre förhållanden, båda dessa har genererat barn. Båda dessa män har delat på föräldraledigheten med mig 50/50. Jag cashade in rätt mycket jämställdhetsbonus med det andra barnet. Båda dessa var/är engagerade pappor. Och engagerade partners (den andra mer än den första). Båda dessa har varit ödmjuka, inkännande, intresserade. Man nr 1 läste till exempel på hur man har gemensamt sex med kvinnor, när jag med min skadade syn på sex vägrade prata om det. Han läste på och fixade det som behövde fixas. Han har också efter separationen gjort allt, precis som jag, för att vi ska fortsätta ha en bra relation för vårt barns skull. Han är en av mina bästa vänner idag. Man nr 3, eller nr 1 i ordningen för mig, var den som gav mig min första orgasm (under gemensamt sex alltså). Han brydde sig om min tillfredsställelse och ifrågasatte min korrupta syn på sex, där jag såg min sexualitet som nåt äckligt och fel och bara gjorde det som förväntas av en kvinna. Jag lämnade tyvärr den killen i slutändan och gick tillbaka till svinet som förstörde hela mitt tonår. Det svinet som sårade mig gång på gång, som aldrig brydde sig om mig, utan såg mig som den här desperata älskande trånande saken som man kunde stoppa in den i när helst man behagade. Han var ingen bra man. Han var en gris. Och jag hatar honom för allt han fuckade upp hos mig (jag berättar om honom en annan dag).  Dessa tre "bra" män är de som har gjort att jag fortfarande inte har gett upp hoppet. Att jag fortfarande praktiserar heterosexualitet. Men ju äldre jag blir, ju mer påläst och envis jag blir, ju starkare mitt skydd blir, desto mer förstår jag hur svårt heterosexualitet är, även med en bra man. För i grund och botten så är de ändå män. Med allt vad det innebär.

Så. Finns det bra män? Jag tror det, men med tanke på utvecklingen idag är frågan om de är på utdöende...