lördag 28 mars 2015

Min feministiska resa

är mer eller mindre en klassiker. Jag öppnade boken "Under det rosa täcket" när jag var i 20års åldern och efter det blev livet sig aldrig likt. Det började med att jag såg orättvisor precis överallt. Kunde aldrig hålla käften. Min dåvarande kille började tycka jag var lite obekväm. Jag gormade och bråkade med alla. Ute på krogen la jag mig i främmande mäns diskussioner när jag hörde dem tala nedsättande om kvinnor. Jag gormade på min killes vänner, när jag tittade på teve, när jag läste tidningar. Hela tiden. Folk blev så less på mig. Men det var en period som behövdes. Det var lixom den första stormen. Den la sig förstås. Jag började med att klassiskt ifrågasätta kvinnan. Tyckte att det var kvinnors ansvar att kämpa för sig själva. Tyckte att alla borde inse att de är förtryckta och hånade dem som inte insåg "sitt eget bästa" så att säga. Själv klippte jag håret, började på en mansdominerad utbildning och gav mig fan på att överbevisa alla normer. Kvinnor kan! Det var min paroll. De som inte kunde, de var offer. Jag var inte offer. Och! Jag var noga med att påpeka att jag var feminist, OCH snygg. Som om det var det viktigaste... 

Nästa fas var den liberal-inspirerade synen. Jag blev lite småborgerlig när jag började jobba inom min mansdominerade bransch. Hade svårt att förlika mig med att vara vänsterorienterad och samtidigt tillhöra medelklassen, lyfta en hög lön. Jag tyckte det var hyckleri. Jag började också ifrågasätta feminismen. Läste Petras Porr, horor och feminister och gick igång på det hon skrev. Feminismen blev plötsligt för trång. Jag började en kamp mot den inom mig själv. Ifrågasatte idén. Började propagera för förkastliga saker. Hyllade bitvis hemmafruidealet, kanske mest för att jag egentligen ifrågasatte arbetslinjen mer än själva feminismen. Sen lugnade jag ner mig även där. Jag började läsa lite bloggar, bla LD, och jag störde mig så enormt på henne först. Men inom mig fanns övertygelsen ändå alltid där. Jag hade en dotter och jobbade hårt för att stärka henne, genusuppfostran, kläder och hela den grejen. Men fortfarande byggde min övertygelse på idén om att det är var kvinnor som skulle ändra sig. Bli mer som män. Sakta men säkert började ett ljus gå upp för mig. MÄN. Lägg skulden där den hör hemma för fasen. Varför hade jag inte tänkt på det förut? Varför ifrågasatte jag kvinnan men inte mannen? Numer känns min feminism stark och och solid. Som min ryggmärg. Jag orkar inte förklara för folk längre. Jag ber dem läsa på. Som jag har läst på. Jag orkar inte längre föra ändlösa meningslösa diskussioner med män, utan väljer att diskutera med kvinnor. Nu vet jag att kvinnorna är de som måste föra kampen, och de som har rätt att tolka sin situation, men att det inte är kvinnors ansvar, det som vi utsätts för. Det är inte vi som hittat på det här. Och jag har hittat tillbaka till min mer solidariska, vänsterorienterade politiska hållning. Och nu känner jag mig lugn. Tillfreds. Jag behöver inte längre slösa tid och energi på folk som ändå inte vill veta. Jag kan lägga energin där det behövs och skulden där den hör hemma. 

Och jag har feminismen att tacka för allt som är jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.