måndag 30 mars 2015

Avund

Förut, alltså ett år sen eller så, kunde jag ofta sitta på bussen/tåget och titta alla dessa heterosexuella par som gullade med varandra. Jag såg på dem med avund. Jag avundades deras "otvungna" kärlek. Avundades för att jag själv kände mig totalt okapabel till den. Kärleken. Jag tänkte att de, de har säkert inga problem med kärleken och sexlivet. Jag däremot, jag kan inte älska. Det är nåt fel på mig. Jag kan inte älska för jag vill inte ha sex med den jag älskar och jag orkar inte alltid kramas och hålla på och jag gillar inte komplimager och jag fixar inte det där med att ge mig hän. Jag kände mig alltid så misslyckad. Undrade hur andra gjorde för att få det att funka. Tänkte att alla dessa tjejer som klängde på sina killar, måste vara våta i trosan för jämnan. De verkade alltid så kära i sina killar, medan jag, jag var sådär lagom kär. Lite så där, "på mitt sätt eller inget sätt". Längtade efter ensamhet, frihet. Jag har grämt mig så mycket över denna min dalande sexlust genom åren. Kanske vet jag inte vad kärlek är? Jag har problem med sexlusten till andra människor. Den är nyckfull och sömnig. Den är inte där när jag behöver den och den är där när jag som minst behöver den, när ingen annan än jag själv kan ta emot den. Det har ställt ill det i relationer med män. De lever ju efter ekvationen förhållande = obegränsad tillgång till sex. Och trots att jag så väl känner till detta förhållande, så envisas jag att ingå relationer med män. Jag lever på nån förhoppning om att jag bara ska träffa den rätte mannen, då kommer jag att vilja ligga hela tiden. Och det vill jag ju också, till en början...

Det var efter den senaste fadäsen med det så kallade sexlivet som jag började läsa om det här. Jag halkade in på diverse forum där män spillde ut sin frustration över fruar som inte har nån lust och hur mycket som hänger på detta. De var ledsna och kämpande och frustreade och gjorde allt i sin makt för att få sina kvinnor att ha mer lust. Och då plötsligt slog det mig, varför är detta så vanligt och varför i all sin dar måste dessa kvinnors "problem" lösas? Är det ens ett problem? En relation handlar om att ge och ta. Och jag har ju kidnappat intimiteten när jag ständigt och jämt avvisar den andre. Jag har tagit makten, heter det. Och jag säger, bull.fucking.shit. Det är du som har tagit makten, det är du som har tolkat det här som att sex är en rättighet du har. Det är du som tror att din sexlust är det normala och nån sorts jävla måttstock. Det är det inte. Min lust är kanske att inte ha lust, har du tänkt på det? Att ge till mig kanske handlar om att acceptera, inte tjata och lämna mig ifred? Varför skulle jag vara mer onormal än dig? När ämnet senare togs upp av mina favorit-feminist-bloggare var det som om självaste Gudinnan hört min bön. Äntligen fick jag bekräftelse och styrka att sluta skuldbelägga mig själv, att sluta tråna efter det där som andra par verkade ha. Äntligen fick jag nån på min sida som sa att det är ok att vara som du är.

Som jag skrev förut, så gillar jag ju egetntligen gemensamt sex. Men jag gillar inte sex som en vardaglig övning, nåt som måste göras, bara för att det ska vara så. Jag gillar inte när det ska gå fort. När det blir som allt annat i det här jälva ekorrhjulet, som snabbmakaroner och köttbullar, äckligt men ätbart, bara för att man måste få nåt i magen. Och lägg pressen på det så är den puts väck, min "krångliga" lust. Jag är som ett jälva dragspel, man måste trycka på rätt knappar för att det ska spelas en melodi, har jag fått höra. Och ja, jag kanske är det. Eller så är det du som är ovillig att ens försöka hitta en endaste knapp. Min kropp är inte en jävla rättighet, det är inte en jävla onani-manick du kan ta till för att tömma dina testicklar. Saknar du närhet och kickar, ja men det går att vara nära på så många sätt. Och vill du locka fram nåt i mig så backa för fan. Låt mig få tid att själv ta initiativ.

Trots mitt tidigare "hyllningsinlägg" till de bra männen så är just denna aspekten av sex nåt som män aldrig kan bli bra på. De kan inte förstå det här. Och jag börjar ledsna. Jag har börjat ställa hårda krav och resa höga murar. Kräva millimeterrrättvisa. Inget sex om inte jag är på och njuter helhjärtat av det. Och nej, jag njuter inte av köttbullesex. Jag vill ha fucking oxfile om det ska bli nåt. Det är svårt för en man att ta. Men jag bryr mig inte. Håller det inte så håller det inte. Och faller det på en sån sak som sexet, ja då var grunden jävligt svag från början och då är det ändå inget att ha. Det är inte direkt så att jag BEHÖVER en man eller så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.