Debatter i sociala medier

En gång la jag mig i en debatt. Eller debatt och debatt, det blev en debatt när jag la mig i. En bekant, skrev nåt pro-SverigeDemokraterna. Jag svarade och sen var drevet igång. Det roliga var att den här personen, en kvinna, skrev kanske ett enda svar i stil med "alla är emot mig", den övriga debatten fördes av hör och häpna, hennes kille! Plötsligt så tog han, och jag, över tråden och debatterade. Inte mycket mer kan sägas om själva debatten i sig, mer än att jag egentligen borde ha länkat SD:s principprogram och avslutat det hela, om jag hade vetat att det fanns att tillgå. Men det intressanta i det hela var att, när jag och hennes kille väl hade agreed to disagree, så hoppar plötsligt en till kille in i tråden. En pojkvän till nån polare till trådstartaren. En liten snorunge på knappa 20 bast, och går på mig som ett ånglok. Det var så oerhört tydligt att han blev så otroligt provocerad av mig. Gissningsvis för att jag var kvinna och vågade stå på mig. Han gick på med härskartekniker och totala ifrågasättanden som saknade grund. Många var involverade, men tyst. Många likeade mina svar, men ingen gick emellan. Till slut var det faktiskt en manlig vän till mig som svarade till den här lilla pojkspolingen och frågade rakt ut om han var efterbliven. Den här debatten orsakade många hjärtsnörp för min känsliga person. Må vara att jag också var rätt dryg, men det var så intressant att se hur vissa män blir så oerhört provocerade av kvinnor som vägrar ge sig. Det skreks efter källor men inga källor accepterades då all media enl honom så att säga var vänstervriden och således inget att lita på. Hur som haver, de tjejer som var inblandade var trådstartaren med typ ett svar och så hennes polare, som egentligen bara gullade med trådstartaren och snäste åt mig att min mamma borde uppfostrat mig bättre. Rimligt eller hur? Var var alla kvinnorna? Varför orerade bara männen? Och alla som likeade mina svar (mest kvinnor), varför vågade de inte ge sig in i debatten? Jag kan iofs förstå varför, men finner det ändå så intressant att män så lätt "skrämmer" oss till tystnad.

Den här personen har efter det lagt upp flera pro-SD statusar, men jag har hållit käft. Och nu har jag unfriendat henne. Jag blev också tystad så att säga. Och jag kan ibland bli så jävla förbannad på mig själv på grund av den här tråden. Att jag låter mig skrämmas. Att jag är så jävla känslig för idiotiska kommentarer. Bara det här att jag inte vågar öppna kommentarsfältet fritt i bloggen. Jag önskar jag var en sån som kunde låta saker rinna av mig. Men jag kan inte. Jag tar åt mig av allt och grubblar i oändlighet över vad jag sa för fel, hur jag borde sagt osv.

Ett annat exempel är en person som är min plast-släkting, som alltid ska kommentera när jag yttrar nåt av politisk natur på facebook. Han är alltid där och ska sätta mig på plats. Med långa kommentarer som ibland inte ens har med ämnet att göra. Fina akademiska ord med lite innehåll, skrivna för att förvirra och härska. Varifrån kommer detta behov av att sätta kvinnor på plats? Må vara att han inte håller med, liberal som han är, men alltså, det här sättet att berätta för mig om hur det "faktiskt är". Särskilt när det kommer till feminism. Har du varit kvinna nån gång? Inte? Then shut the f* up.

Det har nu gått så långt att jag döljer mina mer politiska statusar från honom. Orkar bara inte.

Ytterligare ett kul exempel var en bekant till mig som ifrågasatte feminismen baserat på en lista där nån antifeminist hade klippt ihop lösryckta uttalanden som bla. Fanny och LD hade sagt. Hon undrade på vilket sätt dessa uttalanden kunde handla om jämställdhet och att hon, som feminist, aldrig kunde skriva under på att tex hennes egna gulliga pappa skulle vara en förtryckare. Jag svarade förstås att hon inte skulle basera sina åsikter på lösryckta citat som en kvinnohatare klippt ihop, och för att förstå dessa uttryck behövde hon vara insatt i den feministiska analysen. Jag förklarade även att alla behöver inte kalla sig feminister och att hon då förmodligen inte var feminist eftersom hon dels kackade på andra kvinnor, dels verkade helt oinsatt i den feministiska ideologin. Jag förklarade för henne att man absolut inte behöver vara en sämre kvinna bara för att man inte är feminist, utan har man andra förklaringsmodeller som man gillar bättre så kör på det. Nämnas bör att hon självklart var "för jämställdhet". Vi hade en sansad och trevlig diskussion där hon förstod min poäng och höll med mig om att hon kanske inte var feminist trots allt. BAM in hoppar en man och skriver nåt i stil med: "Här har vi beviset på hur dom är dom här jävla FI:arna. Dom är fascister, att jämföra med Sverigedemokraterna.." och så vidare. Sedan delade han mina inlägg till nån annan kvinnohatande man med tilläget "Det här borde du läsa XX, precis det jag alltid har sagt, feministerna är inte för jämställdhet de vill så mycket mer, de vill ta över" eller nåt ditåt. Jag svarade lugnt och sansat, luttrad från mina andra diskussioner i ämnet att hålla god ton, varför han öht la sig i och vad han öht baserade sina uttalanden på när jag förde en diskussion med min vän och vi var rörande överens? Han skämdes till lite och tog bort delningen av mina inlägg, men gick fortfarande på med härskartekniker där han pratade till mig i tredje person, med namn, för att lixom förlöjliga och håna mig och mina åsikter. Hur som haver så ställde sig både trådstartaren och hennes man direkt på min sida och avhyvlade den här karl efter noter och gav honom så att säga "minuspoäng" i den här debatten. Det kändes fint att få det stödet. Men så skrattretande och så intressant och så lustigt ändå, hela grejen. In kommer en man och ska sätta ner foten, slängandes halmgubbar och okunskap, utan att öht bli tillfrågad.

Vissa män alltså. Vilket skämt.