Porrskador

I ett av mina senaste förhållanden deklarerade jag väldigt tidigt två saker: Jag har inte analsex och jag sväljer inte. Är det inte rätt intressant att jag kände mig tvungen att göra det? Säga det högt och tydligt? Är det inte rätt intressant att jag så enkelt antog att detta är nåt som kunde uppskattas och nåt som jag var tvungen att avgränsa rätt omgående? Har jag fördomar mot män? Det visade sig rätt snabbt att detta inte bara var fördomar utan en total och härlig sanning. Mitt manliga kärleksobjekt uppskattade båda dessa praktiker och blev rätt så besviken över min tydliga gränsdragning. Sägas bör att jag trots denna deklaration både har testat analsex med honom en gång, och en gång svalt. Varför? För att han verkligen verkligen ville. I vaggan av vår kärlekssaga, som minst sagt var intressant, var han the apple of my eye. Jag ville göra honom nöjd, glad och tillfredsställd. Och för att göra detta ville jag visa att jag kunde passera en och annan gräns bara för att jag älskade honom och för att verkligen få honom att förstå att jag är villig att testa det med honom för att sedan försäkra honom om att jag inte gillar detta, inte ens med honom. Jag har aldrig gjort detta igen.

Jag har med tiden märkt att mäns sexualitet är en kopia av porren. Penetrera röv, mun (hals), lägga sats på obeskrivlig ställen, helst i ansiktet, osv, you name it. Inget av detta tänder mig. När en sexpartner frågar mig om han får ta mig i röven eller spruta mig i ansiktet så tänder jag av omgående. Det ger mig ingenting av värde, utan får mig bara att känna mig förnedrad. Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt att män ofta verkar tända på att förnedra. Jag finner det fruktansvärt skrämmande att män som säger sig älska en vill praktisera sex som de vet är obehagligt för mig. Jag ser det som en ovilja att "skydda" sin älskades integritet. Och det är inte kärlek för mig. Jag anses ofta vara en egoist, med tydliga gränser och en stark integritet som jag försöker skydda med all min kraft. Taggarna utåt är en beskrivning som jag ofta hör från män när de ska beskriva våra bråk och diskussioner. Men hur kan de förvänta sig att jag INTE ska skydda min egen integritet? För i ärlighetens namn, VEM ska skydda den åt mig om inte jag själv? Ska HAN? Mannen? Min partner? Nej, det kan han inte, inte om hans högsta önskan är att kränka den. Du måste ge dig till mig, du måste smälta samma med mig, lita på mig. Säger han. Men HUR ska jag kunna göra det? När hela ditt väsen vill utnyttja min sårbarhet och bryta ner mitt jag?

Jag gillar inte porr. Jag gillar inte analsex. Jag gillar inte långt ner i halsen. Jag gillar inte sperma i mitt ansikte. Jag gillar sperma i min livmoder när jag vill ha ett barn, thats it. Jag gillar däremot sex. Jag gillar ömma smekningar och lyhördhet. Jag gillar långa förspel och utdragen kåthet. För mig är det själva känslan av att vara tänd som är det intressanta. Drömma om det som komma skall, men det som komma skall får gärna komma sen, i sinom tid. Och det som komma skall får inte bli teknik och runk i min kropp och jakt på en orgasm. Det måste vara en slags själarnas sammankomst, en intim tyst diskussion kroppar emellan där hjärnan lyssnar på den andra, känner in, känner av och inte kräver. Det måste vara en lek, från början till slut. Inte penisar, vaginor, analer och sprut. Såna saker äcklar mig nåt enormt.