torsdag 16 april 2015

Att vara smal

I hela mitt liv har jag varit smal. Eller hela och hela. Ungdomen och fram till första barnet -> smal som en sticka. Efter första barnet -> lite mjukare. Efter andra barnet -> ännu lite fluffigare. Nu går jag runt med en liten magpuff som inte går bort av sig själv och en något bredare röv. Och jag passar inte i mina gamla kläder så värst. En hel garderob fylld med smal-kläder för mellan varianten av mig. Men jag är fortfarande smal. Tänkte först att jag skulle träna för att bli som förut. Men numer känner jag att fuckit. Jag vill inte ens bli smalare. Förut fick jag ångest och panik när jag läste bloggar eller reportage om tränande folk som skulle få platt mage till sommaren. Nyss läste jag en blogg av en som är besatt av att få en fit kropp och jag tycker bara synd om henne. Orka den där jävla jäktigheten, den där ångesten. Nejförfan. Jag tar mig en bärs, sätter mig på arselet och njuter av det lilla fluff jag har. Tänker att om jag börjar träna så försvinner ju det där som fyller ut min "nya" fina garderob. Känns så jäkla skönt att slippa stressen. Jag behöver inte vara fit. Jag kan vara som jag är och vara glad och snygg ändå. Jag tackar min feminism för detta. Tack tack.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.