onsdag 14 mars 2018

Mitt pronomen är @

Min guilty pleasure är instagram-bråk. Jag läser och förundras och förfasas. Nåt som pågått ett tag är ju en diskurs kring intersektionalitet, kön, identifikation, trans, inkludering och tolkningsföreträde. Jag ser en grupp unika små snöflingor ligga och vrida sig i kränkhetsplågor. De skriver hela brev om hur enskilda personer har kränkt deras existens i princip ända sen 2001. I princip bara genom att finnas. De kräver dessa personers avgång. Typ, det enda som kommer att funka är att du (den utpekade personen), avsäger dig ditt kända namn, börjar om på nytt, avbryter samarbeten med diverse personer. Som att oj, vad betydelsefulla ni är. Vad händer om personerna inte gör som ni säger? Låter den kackiga texten ligga kvar på nätet? OOooohhh va läskigt.

Alla är fucking unika små moln som kräver att ha ett eget pronomen och att folk ska fatta att de vill kallas träd eller fisk eller what ever de nu identifierar sig som. De skriver i sina presentationer; jag är en ickebinär afab mitt pronomen är dem. Och en ba, du är assigned female at birth, du ser ut, och klär dig som en kvinna, det framgår att du har en fitta och livmoder. Du är alltså i alla bemärkelser en person som av samhället kodas och tolkas som kvinna, en hon. Men nej, säger man "hon", då bidrar man typ till den här personens, och andras, nära förestående självmord.

Och ifrågasätter man hela den här identifikationsgrejen, ja då dödar man folk på löpande band. Man är alltså en mördare i deras ögon. Mördarna är alltså inte de män som utsätter förtryckta grupper för hatbrott, utan de kvinnor/feminister som vägrar skriva under på det här tramset, eller som gud förbjude råkar säga fel saker. Och har de väl utsett dig till det svarta fåret, ja då skyr de inga medel för att sätta dit dig, trycka ner dig, radera din existens. Konton blir anmälda och nedstängda, drev startas, hot utdelas. Och det allra lustigaste är när de så kallade "Allierade" ska komma till deras försvar. Vanliga "CIS"-kvinnor som anammat hela den här queera idén, som ska komma som vita riddare och "backa" sina syskon... Och så tolkningsföreträdet! Det förbannade tolkningsföreträdet! Som en tävling i vem som är mest förtryckt. Den som har flest lager av förtryck vinner! Den får uttala sig om vad som helst utan ifrågasättande! Gud förbjude om någon med lite färre lager kritiserar en korkad åsikt som den mest förtryckta har! Då slängs tolkningföreträdet fram och den andra ska "Backa och lyssna!" "Backa lyssna och ta till dig!" Skriar de. Alla dessa uttryck... Så fascinerande.

Så länge du har alla lager av förtryck att gömma dig bakom så kan du i princip slänga ur dig vad skit som helst.

Det är den "intersektionella" feminismen for ya! LOLz...

onsdag 18 maj 2016

Porr

Jag hyser ett visst hat för porr. Alltså i dess vanliga form. Den där klassiska förnedringsporren som så många män verkar ha ett gott öga till. Men jag tänkte en dag att jag skulle göra en liten undersökning. Finns det ngt som är "porr" eller snarare, erotik, som utgår ifrån kvinnors preferenser? Jag gillar ju att läsa böcker, så jag googlade lite och hittade snabbt en författarinna som kallar sig Clara Jonsson. Ngt slags pseudonym för en "känd" författarinna som skriver erotiska noveller "för kvinnor". För alla typer av kvinnor, heteros, homos och mittemellan. Sägs det. Fan va najs, tänkte jag. Det här måste vi läsa. Så jag beställde hem ett par av hennes omtalade böcker och satte igång. Efter att ha läst ett par av böckerna är recensionen som följer:

Varenda novell, förutom typ 2 stycken, oavsett hur den börjar och vilken karaktär som beskrivs, avslutas med ngn form av manlig penetration. Alltså, oavsett om kvinnan i sig är lesbisk eller inte så får hon kuk till slut, eller drömmer om kuk. De kvinnor som inte är lesbiska, de avslutar gärna med lite analsex. Och jag undrar, är detta verkligen en författarinna? Eller är det kanske en man som har skrivit dessa noveller för att få in kvinnor på rätt spår så att säga? Jag känner inte igen mig i ngn av beskrivningarna och den utlovade "upphetsningen" uteblir. Analsex? Lesbiska kvinnor som plötsligt går igång på en svettig burdus gubbe? WTF är detta för ngt?

Finns det ingen bra erotik som verkligen utgår från kvinnor och är skriven för kvinnor? Ok att kuken kanske kan vara intressant för heterokvinnor, men för att vara en enligt utsago inkluderande skrift, så suger den verkligen.

torsdag 7 april 2016

Heterosexuell jämställdhet

Nu ska jag berätta för dig hur jag känner. Du man, som lever med mig, som är kvinna.

Du säger att jag är bråkig, att jag kräver rättvisa i alla lägen när det gäller mig själv. Du säger att jag går in i försvarsställning, känner mig angripen, vägrar samarbeta. Du säger att jag är egocentrisk, att så länge det inte klampar in på min integritet så är det inga problem. Du säger att jag i min kamp för rättvisa glömmer att vi är två, att vi ska samarbeta och att det aldrig kan bli rättvist. Du ifrågasätter varför jag har relationer överhuvudtaget när jag är en person som uppenbart borde leva själv. Och, ja. Du har nog rätt i det mesta. Men du ser symptomet, inte orsaken. Du förstår inte sammanhanget jag kämpar i. För dig kan det tyckas märkligt, men för mig är det överlevnad.

Jag ska förklara:

Jag är kvinna, du är man. Vi lever tillsammans i den mest intima konstellation två människor kan leva i. En konstellation som ska förutsätta tillit, kärlek, ömsesidighet och samarbete. För att detta ska funka friktionsfritt måste alla medlemmar i en sådan konstellation vara jämlika. Utan jämlikhet finns inte samarbete och ömsesidighet, det finns bara uppoffring och maktutövande. Det kan låta hårt, för du utövar ingen makt, du upplever inte dig som den som ska bestämma över mig eller ha makten och du upplever inte att jag ska uppoffra mig för dig. Men låt mig visa dig hur det ser ut ur min synvinkel.

Men vi är inte jämlika. Jag känner ständigt att jag slår från underläge. Bildligt är jag den lilla personen som försöker värja mig mot en stor sten som håller på att ramla ner från ett berg. Jag håller emot, så att stenen inte börjar rulla och mosa mig helt. Jag står där och håller emot med all min kraft. Du är den stora stenen. jag känner så här, INTE för att du är en stor sten som medvetet försöker trycka ner mig, inte alls. Jag känner så här på grund av den erfarenhet jag har att vara kvinna i detta samhälle. Framför allt den erfarenhet jag har av att vara en MEDVETEN kvinna i detta samhälle. Hade jag inte varit medveten feminist, hade jag nog inte stått där och hållt emot, jag hade låtit det rulla, ta med mig i rullning. Kanske hade det varit enklare både för mig och för dig, men nu är det inte så, jag ser och jag hör och jag vet, därför står jag där, försöker parera, med all min kraft.

Vi är ojämlika vare sig vi vill eller inte. Du är man, med alla de erfarenheter och förutsättningar det innebär och jag är kvinna med allt det innebär. Jag har blivit fostrad till att vara underlägsen och du tvärtom. Även om det inte är vår mening så är det så vi beter oss. Det är så samhället ser oss, det är så omgivningen bedömer oss och det är så vi ser på oss själva. Det är så vi agerar. Min 'instinkt' i alla frågor, stora som små, är att underkasta mig. Om du gnäller till är min reaktion att undanröja ditt missnöje på ngt sätt och det är den reaktionen jag fajtas mot, inte dig som person, utan snarare mig som person. När jag tar strid, när jag 'försvarar mig', har taggarna utåt, så är det inte dig jag vill slåss mot, utan min egen invanda reaktion. En reaktion som kommer endast av att du är man.

Vi har flera aspekter av ojämlikhet: Kön, ålder,  antal år i området, antal år som förälder. Du har flera övertag över mig. Jag är alltså flerdubbelt underlägsen, vilket ger mig än mer behov av att upprätthålla en balans. Vilket tvingar mig att svinga och slåss ännu hårdare. Jag är en liten underdog som försöker gå en oavgjord match mot världsmästaren, som man ska ta det i sporttermer. Och ja, jag ser det som en match, för i vår ojämlikhet ser jag dig som en motståndare. Och det är i konflikterna som vår ojämlikhet kommer fram, och det är där jag börjar slåss mot min motståndare istället för att samarbeta med min älskade.

Bara några exempel på vår ojämlikhet:

Jag känner ett ständigt förstaansvar för barnet. Det känns som att barnet är mitt och att jag ska vara den som är primär. Alltså att jag måste ha hela kollen. Nu är det ju inte så det är, men det är så jag känner. I min reptilhjärna finns en ogrundad tanke att du som man kan dra när som helst och att barnet då blir mitt ansvar. Och det är även så omgivningen ser på oss. Jag som mamma har mycket större krav på mig kring barnet. Det är mig dom ringer om det är ngt, det är mig dom tittar snett på om barnet inte har nog med kläder på förskolan. Det är jag som mamma som måste vara perfekt. En pappa är bra om han typ lämnar då och då. Detta påverkar så klart. Detta gör min instinkt ännu starkare, och om jag inte skulle fajtas denna instinkt skulle jag av mig själv per automatik vabba varje gång, gå ner i 75%, ha det absolut fulla ansvaret för allt som har med barnet att göra, hämta lämna och så vidare. Men jag fajtas. Jag vägrar acceptera detta.

Du är lat och stökig och du har lång erfarenhet av förhållanden med kvinnor som har fixat donat och tagit projektledarrollen. Jag är precis lika lat och stökig som du, men jag märker att du har mycket svårare att acceptera denna sida hos mig än hos dig själv. Din förväntan på en kvinnlig partner är att hon ska åtminstone vara mer ordentlig än dig. För så har du blivit fostrad av både hemmet och omgivningen. Män får vara slarvers, kvinnor ska vara perfekta.

Du beter dig mansgrisigt i vissa fall. Detta med sexet är ett tydligt exempel. Du anser dig ha rätten att få utöva sex. Du tycker att det är min plikt att tillfredsställa dina sexuella behov, oavsett om jag vill utöva sex eller ej. Du tycker att jag ska tillfredsställa dig, även om jag själv inte vill ha sex. Det är den mansgrisigaste inställningen man kan ha. Sex enligt dig är ingen ömsesidig praktik, det är en plikt en har mot sin partner. Du ser sex som ett måste, ett behov att likställa med mat och sömn, och ngt man har rätt till att kräva från andra. Men sex är inte att jämföra med mat och sömn. Sex är beroende av en annan människa och den andra människan måste också vilja ha sex på samma villkor. Det är ojämlikt. Det är det tydligaste området där din manliga inställning till livet kommer fram så hårt. Och skulle jag inte fajtas här, skulle jag släppa garden här, så skulle jag förmodligen gå med på allt, göra allt du ber om och köra över mig själv i oändlighet. Men jag kan inte. Jag måste hålla upp den här stenen och inte låta den mosa mig helt.

Så som sagt, jag känner mig angripen ja. Jag känner mig angripen av din manlighet, och den särställning den har i vår relation, i vår omgivning, i vårt samhälle. Jag ser läser och hör hur kvinnor inte är värda skit i den här världen. Jag läser om våldtäkter som aldrig går till domstol, jag hör om flickor och kvinnor som blir trakasserade  stup i ett, jag hör om kvinnor som blir slagna, förföljda, dödade och ingen gör ngt åt det. Det får fortgå, i vårt så kallade jämlika samhälle. Jag ser kvinnor bli utbrända när de måste bolla jobb, barn och hem. Jag ser mammor som blir lämnade ensamma av papporna till barnen och måste ro skutan själva. Jag ser kvinnor som jobbar hårt men ändå inte får ekonomin att gå runt. Jag ser dessa kvinnor antingen gå under eller bli beroende av sina män och utlämnade åt deras godtycke. Jag ser det i min direkta närhet, jag är uppväxt med detta. Det är inrotat i mig så hårt. Jag ser kvinnor bli nedvärderade i alla delar av samhället. Jag ser män domdera, både i hem och i det offentliga. De förskingrar pengar, slåss, startar krig. De slår, hotar, våldtar, dödar kvinnor, barn (och andra män). Det är inte så jävla konstigt att uppfattningen "kvinnor är underlägsna" blir en vardagsinställning även hos mig. Jag ser hör och upplever att kvinnor är underordnade män och det sätter sig så hårt i ens inre. Vi internaliserar dessa roller. Både du och jag. Vi är inte jämlika. Men skillnaden mellan mig och ngn annan kvinna med samma inrotade uppfattning är att jag är medveten om detta och det är min medvetenhet om detta som gör att jag slåss. Slåss mot dig, och genom dig mot hela manssamhället.

Jag vet att det är orättvist mot dig, för du är en bra människa. Du är en fantastisk man på så många sätt. Du är inte ute efter att skada mig. Men du är fortfarande en man, med allt vad det innebär och jag är kvinna, med allt vad det innebär och vi är inte jämlika och ur ojämlikhet föds kamp och dör samarbete.

Om du skulle vara en kvinna, och jag levde med dig, så skulle förutsättningarna vara annorlunda. Vi skulle ligga på samma nivå och kampen skulle vara överflödig.



måndag 5 oktober 2015

80%

Är ett jävla skämt. Mer tid till familjen? Johej. Knappast. Mer tid att utföra sysslor som egentligen borde delas? Ja. Jag lagar all mat, även på helgerna, när 80% inte gäller längre. Jag tvättar all tvätt, jag städar och plockar. Det enda som delas är disken, men även där, när jag diskar så diskar jag bort det mesta plus plockar bort återvinningen. Det gör ingen annan. Bara jag. Jag stressar hem från jobbet, där jag aldrig känner mig klar, till ett hem där jag aldrig blir klar heller. Där saker väller över, hopar sig. Var gör du då? Varje gång du ska utföra nån syssla så går halva tiden till att gnälla över förutsättningarna. Sen tar det 400 timmar att diska bort en disk och sen finns det ingen mer tid på denna jord att göra ngt annat. Jag diskar en disk på 20 minuter och medan du står och gormar över den obefintliga arbetsytan i köket som ska gör det möjligt för dig att städa öht har jag redan hunnit sätta på en tvätt, vikt en annan, plockat i vardagsrummet, hallen, sovrummet och fixat avloppet på toaletten. Jag försöker vänta ut dig, för gud vet att jag kan. Jag är ingen städare egentligen, jag kan leva i skit länge. Jag kan vada i skit och ändå prioritera paddan framför städning, men med dig så går det inte att göra så. För inte bara det att du inte gör ngt, gör saker ineffektivt, men du förväntar dig att man inte sitter still. Du klagar på mig hela jävla tiden. Jag är lat, jag är stökig, vårt hem är stökigt. När jag säger att städa då, så slänger du tomten i ansiktet på mig. Meeen jaaag hållller ju påååå på tomten! Duuuu bryr dit aaaaaldrig om tomten. Man bah, nej. Att städa på tomten och bära grus från en plats till en annan är inte lika viktigt som att ha rena kläder på kroppen eller mat i magen enligt mig. Jag gör alla måsten, du gör alla inte-måsten. Jag är less på det. Jag vill ha jämställdhet. Men samtidigt börjar jag ju mer och mer inse att jag aldrig kan få det. Inte med en man. Jag vet inte varför jag slåss för det egentligen, kanske för att det är så det ska vara, för att jag är en välutbildad kvinna med hög intelligens och inkomst och borde leva jämställt. Kanske för att jag skäms över det faktum att jag inte är jämställd. Det blir så viktigt för mig med rättvisa, för det borde ju vara rättvist i min värld. För i min perfekta värld så gör jag det rätt. Mitt liv ska vara rätt. Efter boken. Det är inte det. Det är inte ens i närheten. Så vad ska jag göra då? Ska jag förlika mig med att det aldrig går att få det jämställt, och acceptera min plats? Eller ska jag förlika mig med det och vägra min plats? Lägga mig på soffan och pilla mig i naveln och skita i disken och tvätten och så vidare? När du gnäller så slänger jag på mig hörlurarna och pekar med hela handen på dammsugaren och diskborsten?

Eller?

Ska jag kanske bara sluta vara ihop med män?

fredag 19 juni 2015

Kärlekskrank

Vi gjorde inte slut. För jag kunde plötsligt se bilden framför mig. Jag ensam i min lägenhet, du ensam i din. Du inte ensam i din. Du tillsammans med en annan kvinna i din. Med dina vackra händer runt hennes midja. Med dina vackra ord i hennes öra. Dina vackra läppar mot hennes kropp. Jag kan se dig med andra. Jag kan se dig älska en annan. Jag föreställer mig dig när du får det du vill ha av nån annan än mig. Du går vidare. Du är en sån person. Det är inte jag. Jag kan se mig själv sakna våra kvällar, våra diskussioner, vår närhet. Jag kan se mig själv sakna den utmaning du ger mig. Jag kan se mig själv sakna din kärlek, som är så påtaglig, så bokstavlig. Jag kan se mig själv dö utan din närvaro i min själ. Kanske låter det klyschigt. Kanske är det bara man-kvinna-beroendet. Patriarkatet som pratar och ger mig ångest. Äganderätten. Ingen annan ska få min man. Men du är inte min man. Du är min människa. Först och främst är du den människa som ger mig ro, den människa som jag vill omge mig med. Du är den jag föredrar, framför alla andra. Du är den som har hittat in i mitt innersta väsen. Du finns under min hud. Hur mycket jag än vill vara självständig och ensam så har du redan nästlat dina neuroner bland mina. Dina signalsubstanser är en del av mina.

Men jag är rädd. Efter det som nästan hände känner jag en press. Jag ser dig försvinna bortom horisonten flera gånger om dagen. Jag ser dig inte vilja vara min. Jag ser det för min inre syn och det ger mig en bitter ångest. Om vi lämnar varandra så vet jag att jag skulle sörja så hårt som jag aldrig sörjt förut. Rädslan ger mig ångest. Ska jag nu behöva anpassa mig för att du inte ska ta beslutet? Ska jag nu behöva behärska mig? Ska jag nu trippa på tå? Ställa upp? Eller är det lika mycket du som känner så? Känner du att du inte vågar bråka mer? Är du rädd för att förlora mig? Älskar du mig tillräckligt för att våga kämpa för oss?

Att älska en annan och leva nära en annan människa förändrar hjärnans och hjärtats fysik. Att bli lämnad utan den personen skapar en enorm abstinens, oavsett anledningen till uppbrott. Den andra kroppens frånvaro bränner på ens hud. Den andra röstens tystnad gör en döv. Du är en del av mina hjärnvindlingar som jag inte längre kan vara utan. Jag är utsatt och utelämnad. Du har mig och äger mig. Jag hoppas jag äger dig lika mycket.

måndag 15 juni 2015

Det kanske tar slut nu.

Jag vet inte. Idag sas orden. Efter ännu ett bråk. Där vi inte förstod varandra. Där jag återigen var egoistisk. När jag krävde rättvisa. När du krävde samförstånd och förståelse. Samarbete. När jag inte ville ge dig rätt, när du ville lyfta det till en abstrakt nivå. Igen. När jag inte längre stod ut med att höra dig berätta vem jag är och tänkte gå min väg, igen. När du sa att det var så jag gjorde och det var så det alltid blir, när allt blir svårt, att jag går min väg. När jag inte längre har några svar på våra frågor. Jag är en medgångspartner. Vi skulle ju vara the team. De oslagbara. Eftersom vi älskar varandra så. Eftersom vi blev vi mot alla odds. Eftersom vi tog oss igenom storm och eld. Eftersom du lämnade allt för mig. Vi skulle ju fixa det. Men det vill sig inte. Jag vill mig inte. Jag stretar emot med hela min själ. Jag jobbar emot, åt andra hållet. När du vill närma vill jag fjärma. Jag drar ut den tunna strängen så hårt jag kan, för att se den kanske brista. För att se och få bevisat för mig att inget håller. Inte ens du. Ingen kan älska mig villkorslöst. Jag skitar ner så mycket jag kan för att se hur länge vi klarar av att andas. Jag gräver alla gropar för att vi verkligen ska snava i. För att göra allt så svårt jag bara kan och se om du klarar av att nå fram till mig. Jag gör allt detta, för jag VET att inget håller. För jag vet att ingen orkar. För jag vet att allt tar slut. Inget går att lita på. Jag behöver dra det till sin spets. Behöver dansa den här dansen, för jag kan inget annat. Jag kan bara bli lämnad. Bli avhyst. Jag krossar din kärlek, och min egen, för jag vet att kärlek är en saga för god för att vara sann. Kärlek är ingenting. En flyktighet. Det går inte att bygga nåt varaktigt på den. Den väver inte tillräckligt staka trådar för att hålla oss trygga.

Jag önskar så att jag inte var sån. Jag önskar så att jag kunde ge mer av mig själv, sluta spjärna, släppa in. Men hur ska jag göra det? Jag har inga svar, inga lösningar att servera. Din kärlek räcker inte till för att jag ska slappna av och lita på att du finns där. Bevisligen går ju din gräns nånstans. Och så bordet det väl vara. Jag önskar jag var en annan. Jag önskar jag var enklare. Ibland står jag inte ut med mig själv.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill verkligen inte det. Det enda jag vill är att någon ska stanna även när alla trådar brustit. Att någon ska kämpa för mig. Det enda jag vill är att någon ska älska tillräckligt för att inte låta mig gå. Denna någon kanske inte blev du. Denna någon kanske inte finns.

Jag försöker föreställa mig livet utan dig nu. Jag kan inte det för i min värld är detta fortfarande bara ett skämt. Tråden har ännu inte brustit. Och även om jag vill dra tillbaka, bygga upp igen, så vet jag inte om jag klarar det för vi har ännu inte fallit tillräckligt hårt. Det har ännu inte blivit tillräckligt definitivt. Det finns fortfarande utrymme att sträcka linan lite lite lite till. Jag vet att min lek är allvarlig och farlig. För det finns ingen återvändo om det väl går sönder. Jag har ingen livlina, ingen vän jag kan ringa. Och nu hänger det bara på mig. För nu är det jag som går sönder.

Du var den jag valde, för du är speciell. Jag är ingen speciell. Jag är bara jordens undergång. En fucking princess of darkness.


tisdag 2 juni 2015

Ett mail från en vän

Ibland får man en käftsmäll. Idag var en sån dag. Jag fick ett mail av en vän som jag inte hann träffa i helgen när hon var i stan på genomresa. Hon är besviken på mig för att jag inte tog mig tid att träffa henne. För att jag inte stuvade om i min proppfulla kalender, som hon kallade det. Jag hade inte en aning om att hon var besviken på mig för detta. Nej jag hann inte träffa henne. Hann och hann, jag prioriterade bort det. Jag prioriterade bort det till förmån för min egen lathet och mina barn. En körig vecka och en ovilja att ta mig in till stan med barnen i släptåg för en fika. Det här ger mig såklart lite ångest för att jag inte värdesätter mina vänner mer. Men också lite irritation för att det så enkelt går att döma ngn som inte lever som en själv. Det är enkelt att anta att alla har samma möjligheter som en själv. Jag har själv varit likadan. Dömt andra som inte lyckas lika bra som jag, som inte har samma koll som jag. Minns att jag blev arg på en annan vän som inte kunder komma och hälsa på en helg för att hon hade så fullt sjå med att vara mamma till en liten bebis. Hur jag tyckte att hon krånglade till det för mycket och borde vara mer lättsam som jag. Hon blev ledsen. Så klart. Varför är vi så snabba att döma andra hela tiden? Varför kan vi inte bara försöka förstå? Eller bara acceptera om vi inte förstår?  Den här vännen, som är besviken på mig, har ofta velat tvinga på sina värderingar på mig. Jag borde inte amma, det är ojämställt, jag borde potträna min bebis, det börjar bli dags. Jag borde det och det. Hon verkar nånstans förakta mitt val av stad och liv. Jag är inte tillräckligt jämställd antagligen. Men alltså, vem är jämställd? Och sen, varför inte stötta istället för att ställa krav?

Jag önskar många saker osagda och ogjorda i mitt förflutna. Kanske borde jag valt annorlunda från första början. Men jag visste inte bättre då. Med facit i hand kan jag ångra saker, men när man är där man är så är det svårt att tjuvkika i facit. Livet funkar inte så. Jag hoppas att jag en dag kommer att kunna fokusera mer på mig själv och mina vänner. Jag hoppas att de vänner som är äkta stannar kvar, inte överger mig för att jag inte hinner med dem. Jag hoppas att det blir lättare att prioritera annorlunda framöver. Just nu är jag där jag är och måste få hjulet att snurra, vare sig jag vill eller inte.