Livet med en man

Här står jag alltså och viker dina tees. På rätt sätt, så att det inte blir veck i mitten. Jag har lärt mig nu. Inte så som jag brukar vika, utan som man brukar vika mäns tees. Utan. veck. i mitten. Vårt barn sover i sängen brevi och jag passar på. Medan han sover passar jag på att “känna mig nyttig”. Först låg jag och surfade och läste feministiska bloggar, men sen kände jag lätt panik över att jag inte gjorde nåt nyttigt i hemmet. Tänkte på vad du skulle tycka om min lathet. Att du kanske skulle anmärka på vårt stökiga hem. Vårt hem är stökigt, för att jag inte bryr mig. För du bryr dig inte. Du förväntas inte bry dig heller. Så. jag tvättade toaletten, vek lite tvätt och plockade undan i hallen. Sen kom jag på att jag faktiskt kan göra tvätten när lillen är vaken och leker. För då vill jag ändå inte sitta framför datorn. Du är en snäll man. Jag tänker på det varje dag. Hur fin och snäll du ändå är. Är det inte sjukt att jag ska behöva tänka så med nästan en tacksamhet? Han är så snäll ändå, det hade kunnat vara värre, jag har haft tur. Så sjukt. Jag är tacksam för att min partner inte elak med mig. Jag har haft tur. Det är som att man måste finna sig i att ha en partner och man får skatta sig lycklig att man funnit en som inte pucklar och skäller på en. Jag är så kluven till dig. Samtidigt som jag vet att du gör ditt bästa, att du är en av dom bra männen, att jag älskar dig, att du ger mig den utmaning jag behöver, att du är att lita på, att du finns där för mig och älskar mig, så kan jag inte låta bli att tänka att jag nöjer mig. Att nöjer mig med en man. Att jag inte ska behöva rättfärdiga ett förhållande på detta sätt. Jag ska inte sitta och behöva övertyga mig själv varje dag att stanna kvar. Det är inte det att jag inte älskar dig, det är mer det att jag inte älskar relationen. Jag älskar inte att vara ihop. Jag älskar inte att anpassa mig, kompromissa, känna mig överkörd, fastkedjad, tvungen. Jag älskar inte kraven som kommer med kärleksrelationen. Jag älskar inte ensamheten och isoleringen. Men jag älskar dig. Tror jag. För nånstans i detta virrvarr av svarta känslor har jag tappat greppet om kärleken. Kanske finns inte kärlek. Kanske är det bara förälskelse, tillfällig kåtma, som sen övergår i måsten och ljumna andetag. Ibland vill jag ta mina barn och dra. Mina barn är det enda goda som har kommit ur mina relationer, känns det som.

Så. Här står jag och viker dina tees. Viker noggrant och tänker på hur mitt liv har utvecklats. Eller invecklats. Hur det passerar utan att jag själv hinner med. Och hur mycket jag längtar till våren.