måndag 5 oktober 2015

80%

Är ett jävla skämt. Mer tid till familjen? Johej. Knappast. Mer tid att utföra sysslor som egentligen borde delas? Ja. Jag lagar all mat, även på helgerna, när 80% inte gäller längre. Jag tvättar all tvätt, jag städar och plockar. Det enda som delas är disken, men även där, när jag diskar så diskar jag bort det mesta plus plockar bort återvinningen. Det gör ingen annan. Bara jag. Jag stressar hem från jobbet, där jag aldrig känner mig klar, till ett hem där jag aldrig blir klar heller. Där saker väller över, hopar sig. Var gör du då? Varje gång du ska utföra nån syssla så går halva tiden till att gnälla över förutsättningarna. Sen tar det 400 timmar att diska bort en disk och sen finns det ingen mer tid på denna jord att göra ngt annat. Jag diskar en disk på 20 minuter och medan du står och gormar över den obefintliga arbetsytan i köket som ska gör det möjligt för dig att städa öht har jag redan hunnit sätta på en tvätt, vikt en annan, plockat i vardagsrummet, hallen, sovrummet och fixat avloppet på toaletten. Jag försöker vänta ut dig, för gud vet att jag kan. Jag är ingen städare egentligen, jag kan leva i skit länge. Jag kan vada i skit och ändå prioritera paddan framför städning, men med dig så går det inte att göra så. För inte bara det att du inte gör ngt, gör saker ineffektivt, men du förväntar dig att man inte sitter still. Du klagar på mig hela jävla tiden. Jag är lat, jag är stökig, vårt hem är stökigt. När jag säger att städa då, så slänger du tomten i ansiktet på mig. Meeen jaaag hållller ju påååå på tomten! Duuuu bryr dit aaaaaldrig om tomten. Man bah, nej. Att städa på tomten och bära grus från en plats till en annan är inte lika viktigt som att ha rena kläder på kroppen eller mat i magen enligt mig. Jag gör alla måsten, du gör alla inte-måsten. Jag är less på det. Jag vill ha jämställdhet. Men samtidigt börjar jag ju mer och mer inse att jag aldrig kan få det. Inte med en man. Jag vet inte varför jag slåss för det egentligen, kanske för att det är så det ska vara, för att jag är en välutbildad kvinna med hög intelligens och inkomst och borde leva jämställt. Kanske för att jag skäms över det faktum att jag inte är jämställd. Det blir så viktigt för mig med rättvisa, för det borde ju vara rättvist i min värld. För i min perfekta värld så gör jag det rätt. Mitt liv ska vara rätt. Efter boken. Det är inte det. Det är inte ens i närheten. Så vad ska jag göra då? Ska jag förlika mig med att det aldrig går att få det jämställt, och acceptera min plats? Eller ska jag förlika mig med det och vägra min plats? Lägga mig på soffan och pilla mig i naveln och skita i disken och tvätten och så vidare? När du gnäller så slänger jag på mig hörlurarna och pekar med hela handen på dammsugaren och diskborsten?

Eller?

Ska jag kanske bara sluta vara ihop med män?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.