Att vara smal

I hela mitt liv har jag varit smal. Eller hela och hela. Ungdomen och fram till första barnet -> smal som en sticka. Efter första barnet -> lite mjukare. Efter andra barnet -> ännu lite fluffigare. Nu går jag runt med en liten magpuff som inte går bort av sig själv och en något bredare röv. Och jag passar inte i mina gamla kläder så värst. En hel garderob fylld med smal-kläder för mellan varianten av mig. Men jag är fortfarande smal. Tänkte först att jag skulle träna för att bli som förut. Men numer känner jag att fuckit. Jag vill inte ens bli smalare. Förut fick jag ångest och panik när jag läste bloggar eller reportage om tränande folk som skulle få platt mage till sommaren. Nyss läste jag en blogg av en som är besatt av att få en fit kropp och jag tycker bara synd om henne. Orka den där jävla jäktigheten, den där ångesten. Nejförfan. Jag tar mig en bärs, sätter mig på arselet och njuter av det lilla fluff jag har. Tänker att om jag börjar träna så försvinner ju det där som fyller ut min "nya" fina garderob. Känns så jäkla skönt att slippa stressen. Jag behöver inte vara fit. Jag kan vara som jag är och vara glad och snygg ändå. Jag tackar min feminism för detta. Tack tack.

När ska känslan av misslyckande försvinna?

Jag bär på en känsla att jag är en bluff. I mitt yrkesliv, i mitt privatliv. Tänker att snart! Snart kommer de på mig! Snart märker de alla att jag egentligen inte kan ett skit. Att jag är en nobody, en fuckup, en inkompetent jävel som är på fel plats. Som egentligen borde gömma mig bakom en sten och inte bevista arenor för mer kompetenta människor. Vad ska dom med mig till då? Om de kommer på att jag är en bluff? Och var ska jag ta vägen? Hur ska jag försörja mig? Jag lever på bluffen. Klamrar mig fast. Men nåt måste de ju se i mig, tänker jag, eftersom jag ännu inte har blivit avsatt...

Vi missförstår varandra...

Jag missförstår dig och det är mitt fel. Du missförstår mig, och se på fan, det är också mitt fel!

Uppoffringar

Jag satte in en kopparspiral för ett par veckor sen. Nu har jag haft mens i över en vecka som vägrar ta slut. Jag är dränerad på blod. Men vad gör man inte för det här gemensamma som ska utövas i en kärleksrelation? Om än mycket sällan... Min sambo kommenterade: "Intressant att du inte ens ifrågasatte det här, du kunde ju ha krävt att jag använder kondom..." Ja. Det kunde jag ju så klart. Men så tänkte jag inte. Jag tänkte att det är mitt ansvar att ta hand om din säd i min kropp på rätt sätt. Att skydda mig/oss från fler graviditeter. Mitt ansvar. Varför? Varför är det mitt ansvar? Så nu sitter jag här och förblöder. Borde ha krävt kondom. Fattar inte att de här normerna är så jävla svåra att göra sig av med...

Semester

Jag har haft semester. Detta innebar en kortare resa och radioskugga. Jag hinner inte blogga så mycket som jag skulle önska. Tiden räcker lixom inte till med barn och jobb och man och hus. Jag har fastnat i det här villaidyllträsket, tvåsamhetens högborg. Jag brukar strosa i villaområdet och titta mig omkring och fundera. Alla husen står på rad och i husen bor förmodligen en mamma, en pappa och 2,5 barn. I alla husen. Jag brukar fundera på hur de har det i relationen, i familjen. Vad bråkar de om, kanske pågår missbruk, misshandel, elände bakom de där mysiga väggarna. Kanske är det helt vanliga familjer utan nån som helst misshandel. Där pappan jobbar som nån kontorsnisse och mamman kanske likaså. Barnen är välartade och blonda. Jag brukar titta in i deras fönster. Ibland får jag syn på folket därinne. Undrar hur de träffades, vad de pratar om på vardagarna? Om de pussas i köket eller om de knullar minst 4 ggr i veckan? Är de lyckliga?

Själv är jag fast. I det här träsket som är tvåsamhet och familj. Jag märker att jag inte passar in. Jag platsar inte i villaidyllen. Jag gillar inte att äga hus och jag gillar inte att leka mamma pappa barn. För det är precis så det känns, att jag leker. Lajvar lixom. För det är inte jag. Jag är oengagerad, säger min sambo. Jag är oorganiserad och ointresserad av att vara ett team. Ja. Det kanske jag är. Jag fixar inte den här leken. Kär-leken. Ibland står jag inte ut. Då är det nära att jag på sekunden packar min väska och springer ut i panik. Men nåt håller mig ändå kvar. Normen, att det är så här det ska vara. Kämpa på, det kommer att gå över, du kommer att komma in i det. Försöker bestämma mig för att älska, försöka. Det funkar i några dagar tills nästa kravställning kommer.

Jag tror inte män vill ha jämlika kvinnor. Jag tror inte de vill ha självständiga, starka kvinnor. De vill inte ha lata och bekväma kvinnor. För då får de plötsligt en man. Och de vill inte leva med en man, de vill ha tjejer. Tjej-tjejer, som sköter det som tjejer ska sköta. Som fixar hemma och donar och projektleder allt. Och suger av dem regelbundet. Det är klart att alla killar vill ha den kvinnan.

JAG KAN INTE VARA DEN KVINNAN! *skriker hysteriskt*
(min sambo har svårt att smälta detta)